Att sprida Petters ord.

Petter (ni vet allas våran 90-talsrappare) har i en intervju sagt att Säkert – Någon gång måste du bli själv är något av det bästa som skrivits på svenska i musikväg. Jag skulle väl inte riktigt dra det så långt, men Annika Norlin på svenska är smått fantastiskt och speciellt med den här låten (alternativt Är du fortfarande arg? eftersom textraden "Jag såg Kjell Höglund, jag önskar jag va han" ju snart är lika legendarisk som Herr Höglund själv)

Att leverera ett hett tips.

FÖR ÖVRIGT: Det hetaste kulturtipset just nu, om man råkar bo i det så kallade Tjockholmsområdet eller bara har vägarna förbi, är ju definitivt Annie Leibovitz utställning!

Att med en bild förklara varför peppen är hög.

...and this is simply why I wanna go to that island.

Att träffa äkta isländska människor och att lyssna på Världens Längste Man.

Idag hade jag turen att träffa ett par äkta Islandsbor, tillika föräldrar till den sötaste och coolaste islänning jag känner till (möjligtvis med undantag för någon långhårig, svettig och ursnygg handbollsspelare från ön som jag råkade spana in någon gång när jag var en 16-årig insnöad sporttjej som ägnade sig åt att bli helt såld på sånt). Det var hur som helst en väldigt trevlig fikastund och peppen för askregn steg naturligtvis med minst 2 stekheta grader Fahrenheit.

Dagens Soundtrack: The Tallest Man On Earth – Kids On The Run och av naturliga skäl också Thåström – Indiansommar

Att vara av det dekorativa könet.

Dagens citat om kvinnor, hämtade direkt ur Oscar Wildes The Picture of Dorian Gray.

"I am afraid that women appreciate cruelty, downright cruelty, more than anything else. They have wonderfully primitive instincts. We have emancipated them, but they remain slaves looking for their masters, all the same. They love being dominated"

OCH

"My dear boy, no woman is a genius. Women are a decorative sex. They never have anything to say, but they say it charmingly"

Sådana är vi förstår ni. Dekorativa och lite småmasochistiska. Det är härligt hur roat provocerad man kan bli av att läsa ett litet stycke 1800-talslitteratur.

Att fotografera regntunga maskrosor i grannens trädgård och att inte vara Pär Gezzle.

Min c-uppsats är bara så himla inlämnad. Det firar jag med att bli oproportionerligt road av att lyssna på Lars Demians supermelankoliska version av Här kommer alla känslorna på en och samma gång från albumet Att inte vara Pär Gezzle. Heja Halmstads musikelit!

Att lyssna på dansband.

En ungefär 40 mil lång familjeroadtrip, med Sven-Ingvars i högtalarna (+ självskriven och traditionsenlig allsång) och rejält intag av friterade räkor i Smålandsstenar, har tagit mig tillbaka till Lindesberg i Bergslagen. Jag bor från och med idag och på obestämd framtid i mina två resväskor. And I like it. Snart en extra sväng till Halmstad och sen Askland (Äntligen!)! "Två mörka ögon och leendet du gav mig"

Att inte skriva.

Jag vill helst skriva något fint om hur det är att skrubba spisen, lyssna på Lisa Ekdahl (I Tveksamhetens tid) och vänta på att sin alldeles egna familj ska ta sig till rätt sida landet. Men jag tror att jag struntar i det.

Att ha ett liv i lådor och en hjärna på helspänn.

Nu har jag förpackat mitt materiella liv i kartonger och önskar att det fanns två extra bananlådor, där jag kunde packa ned min väldigt närvarande uppsatsångest och den åh-nej-jag-ska-visst-flytta-redan-nu-insikt som precis har slagit mig i bakhuvudet med full kraft.

Att leverera en klyscha.

Det är de små sakerna i livet som gör det så jäkla underbart att vara vid liv (Så, nu var den levererad). Minimala saker som att lyckas skriva S Ö T, G E N T I L och K Ä R på Alfapet eller att förstå hur mycket man tycker om vissa människor. Tillfällen då man inser hur genuint fantastisk en låt är eller hur mycket man gillar västkustdimman. Stunder när man känner hur underbart frisk luften är (även fast den med all sannolikhet inte alls är så ren och frisk som den upplevs och troligen fullproppad med en massa allt annat en hälsosamma partiklar) eller när man ser en skugga på en husfasad och tycker att den är det vackraste man sett på man vet inte hur länge.

Att vakna mitt på dagen efter en jättefin dröm och inte känna sig besviken över att det bara var en dröm utan lite sådär lagom smålycklig över att man fick chansen att drömma den.

Att digga coola väggmålningar och att inte veta var man påbörjar sin flyttpackning.

Den här Pulp Fiction-inspirerade väggdekorationen hittade jag hemma hos en kompis. Är den inte underbar så säg? Ska nog skaffa mig något likande på nästa ställe jag packar upp mina flyttlådor! Om jag nu ens lyckas få ner mitt liv i kartonger den här gången. Jag vet inte alls i vilken ände jag ska börja. Det är böcker, sladdar, pärmar, mjöl (med mera med mera) överallt och då bor jag ändå på 21 minimala kvadratmeter. Det verkar ju helt och hållet ohanterligt att flytta ifrån ett hus eller ens en tvåa. Jag tror jag måste bo trångt resten av livet. Typiskt.

Att våga magplaska.

jag vill jämfotaskutta
högt bland molnen
ännu högre
våga falla
magplaska i asfalten
upp igen
högst

Att vara svindlande egocentrerad.

Dagens roligaste serieruta :) Självcentrerade är vi allihopa.

Att vara syskon.

Biolukt och syskonskap
Wasabinötter och vampyrer
303
Kollektivtrafik med berusade 40-talister
och fulla bergslagsfjortisar
via Yxe
Imagine me and you
so happy together
(Januari 2009)

Det är något alldeles särskilt med vänner som man delar genetiskt ursprung med!

Att bli glad av bitterhet.

Bitterhet kan vara en väldigt tradig sak i verkliga livet, men i The Mountain Goats – No Children är bitterheten bara ett väldigt skönt, underhållande och på något vis ärligt inslag. Textrader som dessa känns klockrena:

Our friends say it's darkest before the sun rises
We're pretty sure they're all wrong
I hope it stays dark forever
I hope the worst isn't over

Pessimist, javisst liksom.

Att bara gilla läget.

Nuet är den finaste platsen i hela vida världen! Så är det faktiskt. Bakåtsträvan och Framtidsfixering kan slänga sig i någon vägg någonstans, för jag vill inte ha dem här.

Att se fram emot roadtrip till Trafikplats Glädjen.

Den här veckan är veckan då F. och jag drar till Blekinge för att njuta av Jonas Gardell. Plats 1 och 2 i Karlskrona konserthus, här kommer vi!

Att tokgilla Olle Ljungström.

Budskapet jag vill sprida idag är att Olle Ljungström är så fruktansvärt bra. Jag fullkomligt tokgillar och har därför sammanställt en kort och koncis spellista för den som känner minsta intresse över att lyssna på denna medelålders man: När tiden har fått fnatt - en introduktion till Olle Ljungström :) (Låter ungefär lika kul som typ "En introduktion till lingvistik". Lingvistik som förövrigt är vad jag borde ägna mig åt nu. Istället för improduktiva blogginlägg. Oh well. Det är viktigt att roa sig. Ofta.)