Att se fram emot.

Bonde söker fru - en kärlekshistoria. Den 1 januari 2010 kl 20.00. Fy sjutton vad jag ser fram emot det programmet! Det känns oproportionerligt pinsamt att erkänna men vad ska man göra. Bonde söker fru Är näst intill lika beroendeframkallande som LOST och i höst har jag liksom blivit frustrerad när avsnitten har tagit slut. Det är en så enkel programidé med så genuint vanliga, trevliga och mysiga människor. Jag blir bara så glad. Så glad att jag till och med ser extramaterialet....

Att reflektera över överdoser av Kalle Anka.

Jag behöver bara få konstatera att Kalle Anka på julafton är våran mest självdöda tradition. Den är så utdöd att det är ett under att den fortfarande lever (?). I år somnade jag till och med innan klockan tre. En jultradition som å andra sidan är grym är sändningarna av en massa Astrid Lindgren filmatiseringar! Härom morgonen såg jag Nils Karlsson Pyssling och insåg varför jag ogillar råttor så mycket (Tjofsan är viiidrig). Innan jul såg jag även lite ur Lotta på Bråkmakargatan och fick då den vanliga insikten om hur cool den ungen är.

Heja A. Lindgren helt enkelt!

På tal om ingenting så gillar jag Possibility med Lykke Li idag. (New Moon soundtrack... Jag älskar mina fjortissidor :))

Over and out som det brukar heta.

Att hitta humor på internet.

Även om jag personligen blir varm i hela kroppen när jag hör någon prata någon finfin norrländsk dialekt, så är den här teckningen himla rolig! Jag hittade den på godtyckligagatan.se och där finns det fler godbitar...

Att vara superduperglad över snö och iskyla.

Termometern visar på -14,4 grader celsius och solen banne mig glöder i snön.

Dagens låt: Var är tvålen med Povel Ramel och Martin Ljung. Med motivationen att den gör en på bra humör och väcker iskalla minnen....

Iskalla minnen av näst-intill-naken-bad i fjällbäck i Rodna i Rumänien (där det kanske heter bergsbäck?!) kombinerat med förlust av gemensam tvål, räddningsaktion av denna tvål, samt såklart det självklara soundtracket till episoden (nämligen låten ovan). Det var panik, många högljuda skratt, rejäl gåshud och potentiell nakenchock det. Allt i ett! Nostalgin är på topp!

Att vara Nya Zeelands iskallaste kyrka.

En kyrka på Nya Zeeland har gjort den här affischen (läs mer på dn.se). Det är så härligt när religiöst folk har humor, vill skapa debatt och förändra åt (i mitt tycke) rätt håll. Jag blir så glad!

Att pausa en hemtenta.

Det här är mest ett pausinlägg, vilket betyder att innehållet är garanterat oviktigt. Jag måste bara få koppla bort John Clare, William Wordsworth samt deras skildringar av den engelska landsbygden från mitt medvetande. En liten rast helt enkelt. Innan jag blir galen. Jag får ont i magen av att vara tvungen att producera...men nu är det ju paus som sagt!

paus paus paus paus paus paus PAUS

Dagens bedrift: Jag har reducerat mitt gigantiska diskberg (med tillhörande vidbrända kastruller) till noll. Grymt bra gjort förvisso, men tanken på hur fräscht det diskberget skulle vara efter tre veckors jullov kan ju motivera vem som helst till stordåd.
Dagens problem: Hur tar man sig till stationen med den här mängden packning?! Jag har t.o.m. tänkt taxi-tanken men den är jag givetvis tillräckligt ekonomisk för att avfärda.
Dagens sång: Young Folks med Peter Bjorn and John. För att när man behöver pepp, så är den oslagbar. Mest beroende på visslandet! (Hög volym!)
Dagens miss: Sofia Karlsson-konserten i Örebro.
Dagens absolut bästa: Lindesberg i kväll :)

Slut på paus

Kör hårt Karolina!

Att citera Kräklek.

Det finns en diktsamling som heter Kräklek och är skriven av Åsa Ericsdotter. I den finns bland annat den här samlingen ord:

"...alltid i ösregn och alltid på väg nån annanstans
och fortfarande tror jag inte på nån annan lycka
än den omöjliga mellan våra läppar
det är det jag menar
du fick med dig en stjärna tror jag
för sen misteln ramlade ner från taket
har varenda sommar regnat förbi"

Tragiskt men magiskt ;)

Att baka kanelskorpor och romknäck.

I kväll har jag fortsatt att julbaka. Mitt kylskåp är nämligen överbelamrat med smör. Äääkta smör. Då får man ju lov att producera liksom! Först blev det kanelskorpor och sedan knäck med smak av rom. Det var skönt för självförtroendet att lyckas med en knäck-kokning eftersom jag och mina godiskollegor, av någon outgrundlig anledning, lyckades få våran lakritsknäck att smaka rent av vidbränt vid helgens bakstuga. Man blir som så djävulskt besviken när man lägger halva sin själ i ett bakverk (samt har skyhöga förväntningar på smaken...) och det sedan visar sig smaka, minst sagt, ganska så äckligt. Man tappar lätt tron på sin knäckförmåga. Men nu är alltså mitt självförtroende på topp igen!

Helgens visdomsord/potentiella motto var förövrigt: Fake it till you make it.

Det har egentligen absolut ingenting med julbakning att göra. Det är bara ett väldigt kort och koncist uttryck, som går att applicera på typ allt i livet (Kanske t.o.m. skorpor...). Ett ganska hardcore-motto på något vis. Dock känns det ju relativt cyniskt, vilket kanske inte är något man vill vara alla dagar i veckan. Oh well.

Att längta efter chokladbräck.

Fikon&Nötbräck. Känn på den! Jag blir så peppad att baka (och äta) att det liksom pirrar i hela kroppen. Förövrigt är bloggen Söta Saker som receptet kommer ifrån väldigt väldigt trevlig.

På tal om pirr i kroppen, så såg jag äntligen New Moon igår. Jag konstaterade för mig själv att man måste vara mer eller mindre empatilös om man har sett filmerna och inte förstår hypen. Klart som korvspad att det tilltalar mer eller mindre varje tonårstjej i landet (världen?). Det är kärlek, hopplöshet och massor av nakna manliga överkroppar liksom. Det kan inte misslyckas. Sen är det så klart en mängd klichéer också. Men jag valde att bortse från det och gick ifrån bion med en stor varm klump i magen. Kände mig liksom allmänt kär på nåt vis. Himla trevligt, även om det gick över efter en kvart. Men jag är inte bitter...

(Klart jag är bitter!)

Att vinna en Grammis.

Jag kommer aldrig vinna en grammis. Så är det bara. Det är ett av de där få gångerna uttrycket "Ingenting är omöjligt" bara är skrattretande. Tro inte att jag är bitter för det! Jag är inte girig, för mig räcker det gott och väl om Sofia Karlsson tar hem en i årets tävling. På www.grammis.se kan man dra sitt strå till stacken för att det ska bli verklighet! Dock är Stefan Sundström nominerad i samma kategori, så det blir lite av dubbla sympatier känner jag...

(www.sofiakarlsson.com)

Att skaffa sig en bländvit jul.

Det här med att fira jul utan alkohol är något som varit så självklart i min familj att jag först på senare år har insett att det inte är så överallt. På julaftonskväll förra året blev jag och min pappa vittne till en fyrhjulingsolycka med en allt annat än nykter förare, mycket otrevligt och onödigt. Det sups tyvärr mycket även på jul. IOGT-NOTO rörelsen genomför just nu kampanjen Vit Jul för att uppmärksamma det här. Man kan gå in på www.vitjul.se och skriva på namnlistan för en nykter jul. Godkväll på det!

Att längta till Skogsnäs.

Stefan Sundström, även känd som Gud, har släppt en skiva nyligen. Bara det är ju helt fantastisk. Skivan heter förövrigt Ingenting har hänt och om det inte har framgått än, så gillar jag den. Jag kommer i och för sig på mig själv med att tokgilla allt han gör (med undantaget Bongo Brains...) och jag har nog varit ganska urskillningslöst i mitt gillande ända sedan jag fick Hjärtats melodi i julklapp av min mor. Det var julen 2004, jag var 17 år, lyssnade antagligen mest på ren skitmusik (med undantaget Oasis) och var inte direkt överväldigande positiv till mammas val av klapp. Ack så fel jag hade.

Kontentan är väl att jag inte är någon kritisk Sundström-lyssnare! Så här fortsätter hypen:

Låten Skogsnäs är fruktansvärt fin. Den är melankolisk. Den är nostalgisk. Den är naturromantisk!

"Jag längtar till Skogsnäs, till villande mo, till spårsnö och möjligen få syn på lo. Jag längtar till Delsbo och mörtleken där, till Gunnar som sjunger om någon han har kär (...) Visst röktes och dracks det, visst skymde det på. Men det blev aldrig mörkt, i ljuset blev alla blå. Janne, minns du Diana? Hennes rostiga röst och hur rostiga änglar steg ur hennes bröst"

Vad ska man säga. Det är bra liksom.

Skivan innehåller också en cover på låten Nidelven. Det är en sån där låt som halva Sveriges musiker i vis/dansbandsgenren har spelat in, bl.a. Flamingokvintetten och Roland Cedermark. Hur som helst så är det ursprungligen en norsk sång, skriven på 1940-talet. Norrmännen kan de också! Även om det måste påpekas att svenskarna i Flamingokvintetten rent av dödar den i sin version... (Lyssna inte!) Men heja Stefan!

(Bild från stefansundstrom.se)