Att vara glad.

Jag är glad. Bara glad rakt igenom. Jag får inte sovmorgon imorgon heller (tack vare ett trevligt finskt par) och att det är en hel vecka tills nästa avsnitt av Bonde söker fru. Det kunde med andra ord ha varit en hemskt ångestfylld onsdagskväll. Men icke. Jag är glad. Glad rakt igenom hjärtat.

Att ta omvägar.

Det är oktober. Sen höst. Kanske vinter.
Inte helt lätt att göra skillnad.

Vi köper ylletröjor och kraftiga mössor, borde ha satsat på vattentätt istället. Vi går med trasiga badtofflor genom bräckligt frusna vattenpölar, blir förvånade när isen spricker. När vi faller. Vi dricker kaffe för att döva lusten, trots att lust är just det vi letat efter så förbannat länge nu.

Vi försöker (åter)skapa. Hitta nya vägar.
Stärka band som vi nyss har slitit sönder.

Oktober. Sen höst. Tidig vinter.
Ingenting är logiskt och ibland är omvägar bara omvägar.

Att önska.

Igår var jag på min nya favoritbiograf, såg Made in Dagenham (för övrigt en helt klart sevärd sak) och hittade som en liten bonus ett önsketräd. Det fungerade enligt den enkla principen önska-skriv-ner-häng-upp-börja-hoppas. En ganska fin idé får jag tycka.

Att ta med sig kameran.

"Crystal bits of snowflakes, all around my head and in the wind"
Dagens självklara soundtrack: Alphaville – Big In Japan eller ännu hellre Ane Brun – Big In Japan

Att säga "Hey, it's Karolina from Sweden"

Ibland har jag så galet trevliga gäster. Idag har vi ett australienskt par som rest runt på Irland och Island i åtta veckor. De är nånstans runt sextio, lyriska över norrskenet och liksom allmänt sprudlar av energi. Ungefär som två nyfikna 10-åringar. Efter att vi har småpratat lite så ger de mig sina kontaktuppgifter och säger glatt "...if you ever come to Australia, just call us and say 'Hey, it's Karolina from Sweden'". Om alla australiensare är såhär genuint trevliga, energiska och öppensinnade så borde man ju åka imorgon (vilket jag ju såklart inte ska göra kära mamma!).

Att bli vinter.

Höst blir vinter och det händer typ nu. Fjälltopparna har nysnö på sig istället för allt det där gula som de klädde sig i alldeles nyss (ni får ta mig på mitt ord eftersom jag glömde kameran).

Att publicera ett stycke text.

Du ringde nyss. Jag tänkte svara. Jag tänkte

verkligen det. Ditt sidospårande småprat kunde ha

blivit en fortsättning.

En omstart på en höst som börjat alldeles för vindstilla.

Du är fin. Om jag hade vågat så hade jag stannat

kvar under ditt täcke en lite längre stund.

Druckit te. Spelat Alfapet. Pussats.

Känt efter ordentligt.

Du ringde nyss. Jag tänkte svara. Jag tänkte

verkligen det. Men strösslet över din rygg är för

bra för att vara sant så jag blundade hårt istället.

Tryckte avbryt.

Att gå på utflykt på en söndag.

Jag och en tysk har tillbringat söndagseftermiddagen i Reykjadalúr (som ligger väldigt nära min nuvarande boplats). Där kokar och ryker (och regnar) det mest hela tiden. Vi trotsade en ganska kraftig leverans nederbörd, vandrade upp till den varma ån och tog oss ett dopp. Fint ska det va.

Att ha underbara kylskåpsmagneter.

Att vara utan rubrik (2.0).

I mitt bröst finns en tunnhårig man med svarta stödstrumpor. Han är knappt 160 cm på höjden men har världens längsta öronhår (som någon slags kompensation?). Sista gången han köpte glasögonbågar var året typ 1982. Han sitter i en extremsittvänlig fåtölj med händerna knäppta över magen. Tittar på sport eller lyssnar på något som till exempel Ella Fitzgerald – It's A Pity To Say Goodnight. Ibland pratar han upprört om något som retar honom (finns både en och två saker. Det är viktigt med principer. Det vore bra om alla hade samma principer. Rätt principer.). Ofta har han utläggningar om hur mycket han tycker om sina flickor, barnbarn o.s.v. Det är omöjligt att inte känna sig älskad.

I mitt bröst sitter en tunnhårig man i en sittvänlig fåtölj. Han har lösgom, fläckig hud och snus (grov portion) under läppen. Han är snyggast i stan. Utan större konkurrens.

Att vara utan rubrik.

Ibland vill man skriva men sen finns det inga ord. Världen är bara en klyscha. Sorgen en illusion.

Att lyssna på nåt i stil med Sonata Arctica.

Måndag kväll. 11 oktober. Hveragerdi. Det är frisk kyligt i luften utan att vara kallt. På trappan framför samhällets videobutik/kiosk/snabbkök sitter ett tiotal pojkar i 15-16-17-18-årsåldern. De har keps. De är ganska coola på ett sånt där tonårigt vis. De ser avslappnade ut. Som om de hör hemma, som om de har ganska mycket rutin på att sitta på just den här cementtrappan. De är samlade kring en mörk bil. Alla dörrar står på vid gavel. Ur högtalarna strömmar något i den här stilen Sonata Arctica – Shy. Ljudnivån är hög, natten är mörk och på det hela taget är det på något vis jävligt vackert.

Jag lämnar tillbaka min dramakomedi genom filminkastet. Önskar att jag varit lite mer av en isländsk tonårskille så att jag kunde ha sjunkit ner på asfalten, lutat mig mot husväggen och njutit av stunden (utan att riskera att framstå som en perverterad invandrarkvinna). Skyndar mig hem istället.

Att hitta på egna gåtor när man städar.

-Hur vet man att man har en tysk gäst?
(Svar: Det ligger en halväten Big Pack Gummibärchen på nattduksbordet.)

(och nej, bilden har ingenting med gelégodis att göra och antagligen inget med Tyskland heller för den delen. Men man vill ju ha en bild liksom.)

Att hitta horisonten.

"The health of the eye seems to demand a horizon. We are never tired as long as we can see far enough"
Ralph Waldo Emerson

Att vika tvätt.

Ny dag. Nya möjligheter. Eller hur var det nu det var? Något i den stilen. Jag laddar med att vika tvätt och lyssna på FM Belfast – Underwear eller kanske Berndsen - Supertime för att isländsk depp nog behöver isländsk pepp.

Att helst vilja vara medelpunkten av hela stora världen.

Ibland ger livet en ett lätt slag över kinden. Inte oförskämt hårt. Inte skadligt på något vis. Mer som ett lite för hastigt uppvaknande (ni vet det där som väckarklockor åstadkommer i princip varje morgon). Obehagligt men ofarligt. Då och då kommer dagar när det blir tydligt att inte hela världen kretsar kring en själv. I alla fall inte alla andras värld. Inte alla andras medvetande. Inte alla andras tankar och handlingar. Människorna runt omkring en agerar inte alltid efter sin stora osjälviska lust att tillfredsställa just mig. Det bara är så. Självklart egentligen såklart (och säkerligen också väldigt sunt för alla parter). Vi behöver nog alla vara våran egen medelpunkt. Måste låta våra världar snurra kring oss själva. Vara centralfigurer i våra egna verkligheter. För att liksom kunna trivas. Må bra. Stå ut. Allt det där. Men ändå. Ibland så önskar jag nog faktiskt att jag kunde få vara någonslags mittpunkt även utanför mig själv. Att jag var centrum. Eller åtminstone en hyfsat central förort.

Att ställas till svars.

När man är värd för ett pensionat (vilket jag tror skulle kunna vara en lämplig beskrivning av mitt jobb) så får man en hel del frågor. En del väldigt naturliga. En del väldigt spontana. En del som gästen verkar ha funderat grundligt över i några dagar. En del personliga frågor. En del helt och hållet förväntade och en del genuint oväntade. Massor av frågor helt enkelt. Så här kan det låta: Är ån varm? Blåser det alltid såhär mycket? Är det här mjölk? Ska fisken lukta såhär? Gör det ont att kyssas när man har en piercing i läppen? Hur kommer det sig att du är här? Vem har tillverkat porslinet? Vilken är din favoritrestaurang? Talar du isländska? Är det här yoghurt? Ska jag ta av mig skorna? Har du bakat brödet själv? Hur lång tid tar det att köra till Keflavik? Fryser du inte? Har du smakat rökt valkött? Är det inte ensamt här? Man får försöka svara så gott man kan.