Långt borta. Ibland tror man att man är ensam i hela världen. Då känns det lite svårt. Speciellt när mobilen är oladdad och msn strejkar på en och samma kväll. Sedan blir man plötsligt räddad av en vän som alltid verkar vara redo att säga rätt saker samt en syster som ringer och skrattar högt åt livet. Allt blir liksom enkelt igen. Som genom ett trollslag.
Idag har jag fortsatt arbetet med att prova mig igenom kvartersbageriets sockerbomber. Ett uppdrag som jag för övrigt tar på mycket stort allvar. Pinsamt nog har jag glömt vad den här hette men den bestod hur som helst av en mjuk pepparkakskryddad kaka, lite grädde och ett chokladöverdrag. Den var helt klart ätvärd. Rent av älskvärd. Dagens nya projekt är att skicka ett vykort i månaden till mig själv (eftersom det kan vara kul att ha fått post när man återvänder till hemlandet och för att jag som av en händelse råkade införskaffa en massa fantastiska vykort a'la Linneas årsbok när jag var i Uppsala häromsistens)
Dagens boktips: War for The Oaks av Emma Bull. Kärlek, magi och krig. Jag var skeptisk men det visade sig vara magiskt - precis som utlovat!
Jag åkte till Reykjavik och införskaffade två huvudbonader (en orange toppluva och en hallonröd buff - I'm in love) och sex stycken id-foton (man borde använda fotoautomater oftare. Det är jättekul). På vägen hem möttes jag av dagens rejäla dos regn och även en ansenlig mängd dimma. Jag drog upp volymen på min egenmixade Lars-skiva och kraxade mig typ hes. Nämnde jag att jag älskar väder? Och nämnde jag att jag är mitt inne i ett intensivt Lars-beroende? (värre än min 17-åriga besatthet) Och nämnde jag slutligen att kombinationen väder, Winnerbäck och bilkörning är grym? "Vart ska du gå, vad ska du göra med tiden? Med alla tusentals nätter och dar. Ska du schemalägga hela livet eller ha din rastlösa frihet kvar?" Lars Winnerbäck – För den som letar
Verkligheten har börjat smyga sig på här. Illusionen om några soliga höstveckor har krossats fullständigt Det kommer bli en djävulskt regnig höst. Ännu regnigare än vad jag kan föreställa mig. Sedan kommer det vara blåsigt också. Ännu blåsigare än vad jag kan föreställa mig. Tur att jag tog med mig mina gula gummistövlar!
Det Här, nämligen en illustratör vid namn Annika Bäckströms portfolio, gör mig näst intill sjukligt inspirerad och glad såhär på kvällskvisten. Det är knappt ens lite jobbigt att sitta uppe och vänta på att en stor grupp (antagligen gravt alkoholpåverkade) gäster ska checka in, när man kan sysselsätta sig med att titta igenom hennes fina bilder.
Söndagsutflykt. Vi gjorde som alla andra och åkte rundan Geysir-Gullfoss-Þingvellir.
"Ja, snart faller löven och hösten är här. Du har rätt Elvira. Man ska ge sig hän. Åt kärleken, vilken form den än tar och om den blott varar ett par dar" Carl Johan Vallgren – Elvira. Vad Gör Du?
Ann Heberleins En liten bok om ondska kom ut i augusti. När jag var hemma i Lindesberg förra veckan så stod den lite slarvigt uppställd precis bredvid kassan på Blombergska bokhandeln. Jag skulle egentligen bara köpa Marcus Birros 43 dikter men sedan jag läste Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva i vintras så kan jag liksom inte låta bli grejer som har hennes signatur. Jag köpte. Jag konsumerade impulsivt även fast jag egentligen borde ha låtit bli p.g.a. rådande ekonomiska omständigheter (jag var med andra ord pank, eller blev det i alla fall efter att jag dragit mitt kort. Vem har egentligen råd med inbundna böcker?)
Jag försöker lyckas med att börja känna mig hemma och konstaterar att det är detaljerna som gör skillnaden. Typ att ha ett gäng alldeles egna böcker i bokhyllan, en blommig liten teburk på bordet eller ett kollage av människor och minnen på köksväggen. Tror och hoppas att någonslags hemmakänsla ska smyga sig på under de närmsta dagarna. Idag har vi haft gäster från Borlänge och Västerås till på köpet. Närmare svensk trygghet än så kommer man ju inte!
Reykjavik. Vilken café och restaurangstad! Det är banne mig ett Mecka för alla som har någonslags böjelse för varma koffeindrycker eller söta bakverk. Om man dessutom gillar gamla och udda inredningar så har man verkligen kommit hem. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag ska fika mig igenom den här vintern. Förövrigt är rejält kvällsöppna caféer en väldigt bra företeelse som vi borde härma i Svedala.
Tror att min upptäcktslust är här för att stanna en stund till. Det kom en vän med en brandbil till Bergslagen och injicerade en rejäl dos (rese)pepp i mig. Jag lägger tvivlet på översta hyllan nu.
Förseningar till trots. Det är härligt att åka tåg. Förra torsdagen åkte jag Halmstad-Örebro för jag vet inte vilken gång i ordningen. Såg samma hustak och klottriga cementväggar som så många gånger förr. Jag har åkt den där sträckan i alla möjliga sinnesstämningar. Allt från intensiv sorg till påträngande hemlängtan. Jag har suttit nedsjunken i de röda sätena. Lyssnat på A. Ternheim på repeat. Fylld av igengrott tvivel och tankar som aldrig ville sluta snurra. Jag har suttit nedsjunken i samma röda säten. Fönsterplats. Ätit pressbyråns kanelbullar till frukost. Tyckt att livet är helt och hållet fantastiskt. Utan undantag Underbart! I torsdags var jag bara lugn. Tuggade isländsk lakritschoklad, detaljstuderade mina trasiga strumpbyxor och läste noveller av Kazuo Ishiguro. Tittade på folk. Lyssnade på bröllopsplaner och utläggningar om RUT-avdragets fördelar. Längtade efter att komma fram men skulle samtidigt ha kunnat sitta kvar för alltid. Hoppat på tåg 94 och inte stiga av förens vi nått slutstationen i Narvik. Se nya cementväggar och mängder av lätt höstfärgad lövskog rusa förbi. Vara nöjd.
