Att reflektera över en isländsk vinter.

När jag kom hit den trettonde september gjorde jag en kort lista på vad jag ville få ut av min vinter. Jag bestämde att jag skulle andas mycket och djupt, läsa (som i skönlitterärt!) varje dag, spara pengar samt lära mig åtminstone lite isländska. Det känns skönt att kunna summera de här dryga sju månaderna och inse att jag lyckats helt ok bra i de ambitionerna. Jag har sparat mindre än jag ville och lärt mig rätt marginellt med isländska, men jag har läst och jag har andats. Andats. Andats. Andats. Jag har laddat alla emotionella batterier jag har kunnat hitta. Om det inte lät så fånigt skulle jag skriva att jag har hittat ett alldeles eget inre lugn. Liksom som en kärna av stillhet och säkerhet. Jag känner mig tillfreds och hoppfull. Istället för orolig, rastlös och utan riktning. Det är lite som att ha hittat en skatt. Men det känns som sagt lite larvigt och klyschigt, så jag skriver inget om det. Jag håller det hemligt, försöker gömma den där skatten på ett lagom bra ställe - nånstans där den är skyddad men inte borttappad, tillgänglig men inte blottad. En lagom säker plats från vilken jag på ett lättvindigt sätt kan plocka fram den vid behov, tänka visst-ja-jag-har-ju-den-där-skatten-nånstans och låta saker och ting falla på plats igen.

Att ha haft det så himla bra.

E. räddade mig från slutspurts-tristessen. Det tackar jag ödmjukast för.

Att leta livsuppgifter och avfärda förslag.

Inom loppet av en frukost har jag fått påpekat för mig i runda slängar fyra gånger att jag borde/kommer/ska/måste hitta en islänning att gifta mig med. Det är en oerhört charmant isländsk kvinna i 60-årsåldern som tycker att det är hennes uppgift att göra klart det här för mig. Min livsuppgift är alltså att slå mig ihop med en rödlätt, skäggig ung man från säg Kirkjubæjarklaustur (uttal = [ˈcʰɪrcjʏˌpaɪjarˌkʰlœɪstʏr] ). Det känns lite smått obehagligt. Jag funderar på om hon säger detta till alla utländska kvinnor hon träffar eller om hon bara fått för sig att mina gener är särskilt åtråvärda på något vis. Hur som helst så kommer jag att göra damen besviken på den här punkten genom att försöka undvika Kirkjubæjarklaustur i minst några år framöver och leta reda på någon annan form av livsuppgift. Vilken som helst.

p.s. Det här är inte en nedlåtande text om isländska män. Även om det kanske kan låta som att det finns en sådan antydan. Isländska män är väldigt dekorativa, sådär liksom genuina och sen har de oftare än andra en egen bondgård. Det har jag vetat både länge och väl (sen jag var 16 om vi ska vara exakta).

Att längta efter SJ och Örebro ta mig tusan.

25 dagar är för mycket brukar Annika Norlin sjunga (såhär va: Hello Saferide – 25 days) och jag är benägen att hålla med. Det känns som att tiden kommer emot mig avsevärt långsammare än vanligt. Jag vill heja på den lite, peppa, ropa nåt klämkäckt så att den ökar på takten en aning. Jag orkar inte vara en tjugotreåring på Island längre. Mentalt känner jag mig nämligen som en typisk 24-åring med gigantisk ryggsäck. I mitt huvud åker jag tåg utan platsreservation mellan Arlanda och Närke. Vi rullar in till resecentrum i Örebro och jag förbannar tåget som är så snålt byggt att man inte kan röra sig med (gigantisk) ryggsäck på axlarna. I mitt huvud är det slutet av mars, vår i luften och mammor och pappor på perrongen!

p.s. Island är grymt ju. Men 7 månader liksom. Kom igen. Man måste få ha rejäl, bitter hemlängtan. Längtan som skaver. Längtan som liksom kryper runt i kroppen. Längtan som gör en sur och vresig. Längtan som håller en vaken om kvällarna.

Att ägna tidiga morgnar åt städning efter andras fylleslag.

Precis som beräknat så blev det massaker av all alkohol och mat och tyskar och sånt. Till tyskarnas försvar kan sägas att de är både trevliga, väluppfostrade och snygga. Men ändå - massaker. Jag hoppas att det här är min sista stora, törstiga grupp turister för den här säsongen.

Att överkonsumera.

Herregud, denna överkonsumtion. Isländska researrangörer borde lära sig att deras kunder aldrig äter/dricker/stoppar i sig så mycket som de beräknat. Alltid samma visa. Det släpas hit öl, vin och tilltugg i enorma mängder även fast det inte finns en chans i helvetet att allt kommer att kunna konsumeras. Man kan förvisso äta jävligt mycket men man Kan Inte Äta Hur Mycket Som Helst. Inte ens ett gäng tyska företagsjättar, som har betalat multum för att åka till Island och ägna sig åt kombinationen lyxäventyr/frosseri, är utan botten. Även deras kroppar säger stopp liksom. Antingen spricker magsäcken lite i nedre kanten (obs: fakta som jag hittat på själv) eller så faller man ihop medvetslös till följd av alkoholen (obs: fakta som är riktig fakta) och hur som helst blir följden att man slutar äta (och att man med stor sannolikhet mår riktigt riktigt dåligt). Det finns en gräns. Så, Isländska arrangörer av frosseri-turism, mitt råd till er är att rätt och slätt åtminstone halvera inköpen. Alla skulle bli gladare av det. Även jag!

Illustration i siffror: 9 plattor öl + 7 flaskor vitt vin + 7 flaskor rött vin + 2 flaskor brännvin + 16 tyskar + förrätt + varmrätt + dessert + 5562 jordnötter + okänt antal annat tilltugg = massaker/fylleslag/katastrof/spyor

(Ursäkta min lite makabra, väldigt rättframma men ändå helt osammanhängande beskrivning av det här. Jag är tydligen lite upprörd märker jag.)

Att sjunga fan fan fan.

Thåström – Fanfanfan - Kl. 03.00 på natten Det här var egentligen gårdagens sång, men jag funderar starkt på att även göra den till dagens. Och nej, min sinnesstämning är inte bitter, melankolisk, nedstämd eller nåt i den stilen - det är bara en sån fruktansvärt trevlig version av den här låten.

Att göra kulturstudier.

Dagens kulturspaning: Varenda liten 1000-personershåla på den här ön verkar ha 1 - en teaterförening, 2 - ett konstgalleri, 3 - ett fotbollslag, 4 - ett basketlag och 5 - ett handbollslag.

Dagens frågeställningar: Hur sjutton kan det finnas nog med människor för att hålla igång allt det här? Är konstnärerna även talangfulla basketspelare? Spelar landslagsspelarna i handboll i fotbollslagen på somrarna? Och när vi ändå är inne på handboll och världsklass, hur sjutton lyckas den här nationen ha ett landslag med kvalité? (Missförstå mig inte - det är fantastisk roligt - Áfram Ísland liksom! Men hur är det praktiskt möjligt?)

Dagens slutsats: Enligt mina beräkningar kan det inte finnas en enda inaktiv islänning.

Att inte vara det minsta bitter.

Storm, regn, slask, storm, regn, slask - vad har jag gjort för att förtjäna det här? (jepp, det här har sakta förvandlats till en blogg som enbart behandlar det isländska vädret. Någon som klagar? Nej, tänkte väl det. Det är ju trots allt ett ämne gott som något.)

Att längta efter nya äventyr.

Island gör sig bra i vitt, himlen är rosa och jag längtar efter svensk sol och nya äventyr! Sånt är läget.

Att klaga.

När de här bilderna kan summera en arbetsdag så vore det synd att klaga. Ändå: Fy sjutton så trött jag är på att bädda sängar. Jag menar det. Fy fy fy sjutton.

Thåström – En perfekt värld

Att vara isigt.

Island ta mig tusan. Polletten trillar ner.

Anna Ternheim – Girl Laying Down - Naked Version

Att gilla med Island.

Jag gillar många saker med det här landet. Typ att kakor heter kökur. Och att jag än så länge har mött väldigt få islänningar som hetsar upp sig över saker. Allt är lugnt, allt ordnar sig, allt kan man göra imorgon. Jag tycker om att åka till mataffären en helt vanlig veckodag och få läsa på dörren att de inte öppnar förens klockan tolv på tisdagar och torsdagar, samt har helt stängt på onsdagar. Jag gillar att det verkar finnas varianter med chokladtopping av alla sorters kaffebröd. Och andra sånna detaljer. Vissa dagar gillar jag till och med att det blåser in sand genom väggarna och att det regnar galet många dagar per år. Det här landet har karaktär på nåt vis. Och charm. Massor av charm.

Att hitta vardagen igen.

Efter en knäppt intensiv period med en massa jobb, en stor dos skoj och framförallt en sju helvetes massa social stimulans börjar jag hitta tillbaka till någonslags vardag igen. Det är ganska jäkla skönt med vardag trots allt. Då kan man ju till exempel blogga lite mer regelbundet. Och förhoppningsvis äta lite mer lagom mycket choklad. Kanske.

Så pepp: Sweet Chariots – Cry No More Tears

(Kyrkan på bilden har ingenting med någonting att göra.
Men den är fin.)

Att citera en isländsk man.

Dagens citat (hämtat direkt ur verkligheten): "No problem, I'm a man from Iceland. I never cry". Sammanhanget gör detsamma. Här har ni den isländska mannens självbild komprimerad till två korthuggna meningar.

Dagens citat II (från samma man, fem minuter senare): "I only cry when I'm alone". Så var det med den saken.

(Det ska tilläggas att han sa det med en viss glimt i ögat. Men ändå...)

Att bo mitt i det här.

När folk frågar varför jag är här (på Island) så brukar jag svara något om naturen. Typ att landskapet är speciellt, spännande, fint och sådär. Egentligen är jag ju här för 1, Pengarna (oerhört tråkigt och helt ocoolt faktum som jag för det mesta brukar hålla tyst om) och 2, Ensamheten (vilket känns sådär halvsmidigt att förklara för folk i allmänhet och amerikanska turister i synnerhet). Hur som helst. Det där med naturen stämmer ju också. Känner mig töntigt glad åtminstone varannan dag över att jag bor mitt i det här.

Att sova i korridorer.

Jag hittade precis en gäst som tillbringat natten i korridoren (han snarkade enligt uppgift för högt för att få stanna i rummet). Det visade sig vara en isländsk bonde från Eyjafjallajökullområdet som erbjöd mig morgonkaffe och sommarjobb. Ibland överraskar dagarna en, innan klockan ens slagit åtta.

Att ha papper på.

Idag har jag fått papper på att jag har försökt lära mig isländska. I praktiken är förstås kunskaperna enormt knaggliga. Men något annat har väl ingen räknat med. Hur som helst har jag anmält mig till fortsättningskurs. Det kan inte skada.

Att fotografera lite strand.

Jag fick syn på solnedgången och tog ett snabbt beslut: mot stranden! Satte mig i bilen, körde iväg, upptäckte att tanken snart var tom (den där lampan i form av en bensinpump lyste lite sådär obehagligt guloranget) men tänkte - som den dumma fan jag är - NU KÖR VI (Jag rullade ju liksom redan, är ju så otroligt (otroligt) ansträngande att stanna vid någon av de tio bensinstationer som ligger precis i närområdet). Detta beslut ledde till att jag under hela min solnedgångsjakt var sjukligt nervös över att bli stående längs en sliten asfaltsväg mellan Selfoss och havet. Väl framme vid stranden (solen hade gjort sitt för dagen), fotograferade jag lite och frös sedan som en tokig om fötterna, eftersom gummistövlar inte är ett klockrent vinterplagg. Frusen och utan att ha lyckats fånga solen på bild börjar jag köra hemåt igen. Nervositeten för bensintorka stiger nu i en fruktansvärd takt. Med all säkerhet 10 gånger snabbare än bensinnivån faktiskt sjunker. När jag till slut svänger in på bensinmacken är jag ett mindre nervvrak. Ett nervvrak som kan andas ut. I alla fall den här gången.

Jag vet inte vad poängen med den här historien är. Vet inte ens om jag skulle kalla den en historia. Men det jag försöker lära mig av dagens och tidigare liknande erfarenheter är att alltid tanka innan bensinpumpen har börjat lysa sitt retsamma sken. Misstänker dock att jag inte kommer lyckas dra ordentlig lärdom förens jag står på en ödslig grusväg, någonstans i säg Ukraina med en tank som bokstavligt talat ekar tomt och en bil som vägrar röra sig en halvmeter till. Då kommer jag vara bittrare än någonsin, men sedan kommer jag äntligen förstå: Bilar är inte som människor, de går varken på luft eller vilja!

Hur som helst. Det blev en del fina bilder.

Att ha bakfulla gäster.

Mina gäster är så bakfulla att de inte orkar äta frukost. Med tanke på hur glada de lät igår tvivlar jag ärligt talat på om de ens orkar resa sig ur sängen innan lunch. Lite synd på den trevliga frukosten jag ordnat till dem. Men de får skylla sig själva. Jag tar en smörgås till och laddar inför att städa upp efter deras gårdag. Jag älskar mitt arbete.