25 dagar är för mycket brukar Annika Norlin sjunga (såhär va: Hello Saferide – 25 days) och jag är benägen att hålla med. Det känns som att tiden kommer emot mig avsevärt långsammare än vanligt. Jag vill heja på den lite, peppa, ropa nåt klämkäckt så att den ökar på takten en aning. Jag orkar inte vara en tjugotreåring på Island längre. Mentalt känner jag mig nämligen som en typisk 24-åring med gigantisk ryggsäck. I mitt huvud åker jag tåg utan platsreservation mellan Arlanda och Närke. Vi rullar in till resecentrum i Örebro och jag förbannar tåget som är så snålt byggt att man inte kan röra sig med (gigantisk) ryggsäck på axlarna. I mitt huvud är det slutet av mars, vår i luften och mammor och pappor på perrongen!
p.s. Island är grymt ju. Men 7 månader liksom. Kom igen. Man måste få ha rejäl, bitter hemlängtan. Längtan som skaver. Längtan som liksom kryper runt i kroppen. Längtan som gör en sur och vresig. Längtan som håller en vaken om kvällarna.
Jag förstår att du längtar efter att komma till Göteborg och äta kakor med moi, hahaha!
SvaraRaderaHahaha, det är väl klart att jag gör! Du kan ju påminna Tove om att hon har lovat att baka ;)
SvaraRaderaDen som är borta lång tid lär sig vad hemma är,Nu är det snart 24 dagar kvar.
SvaraRaderavar är den rödhåriga islänningen som borde vara en del i det här inlägget?;)
SvaraRaderaDen rödhåriga islänningen ingår i min inre bild av den här hemkomsten. Såklart ju! Det är nämligen denna som ska hjälpa mig att bära mitt (gigantiska) bagage ;)
SvaraRaderap.s. NU är det 24 dagar.
Längta på du. Det är bra för själen har jag hört.. Och Island står ju förhoppningsvis kvar att längta lite tillbaka till även efter du lämnat ön åt sitt öde.
SvaraRadera