Att införa.

Vi borde införa kindpussar på bred front i Sverige. Man blir glad av kindpussar.

Tillägg: Glada nyheter!

Att dricka grädde.

Kaffe + grädde + IKEA-mugg + Tobias Fröberg – Somewhere In The City = bra.

Att ägna tidiga morgnar åt städning efter andras fylleslag.

Precis som beräknat så blev det massaker av all alkohol och mat och tyskar och sånt. Till tyskarnas försvar kan sägas att de är både trevliga, väluppfostrade och snygga. Men ändå - massaker. Jag hoppas att det här är min sista stora, törstiga grupp turister för den här säsongen.

Att överkonsumera.

Herregud, denna överkonsumtion. Isländska researrangörer borde lära sig att deras kunder aldrig äter/dricker/stoppar i sig så mycket som de beräknat. Alltid samma visa. Det släpas hit öl, vin och tilltugg i enorma mängder även fast det inte finns en chans i helvetet att allt kommer att kunna konsumeras. Man kan förvisso äta jävligt mycket men man Kan Inte Äta Hur Mycket Som Helst. Inte ens ett gäng tyska företagsjättar, som har betalat multum för att åka till Island och ägna sig åt kombinationen lyxäventyr/frosseri, är utan botten. Även deras kroppar säger stopp liksom. Antingen spricker magsäcken lite i nedre kanten (obs: fakta som jag hittat på själv) eller så faller man ihop medvetslös till följd av alkoholen (obs: fakta som är riktig fakta) och hur som helst blir följden att man slutar äta (och att man med stor sannolikhet mår riktigt riktigt dåligt). Det finns en gräns. Så, Isländska arrangörer av frosseri-turism, mitt råd till er är att rätt och slätt åtminstone halvera inköpen. Alla skulle bli gladare av det. Även jag!

Illustration i siffror: 9 plattor öl + 7 flaskor vitt vin + 7 flaskor rött vin + 2 flaskor brännvin + 16 tyskar + förrätt + varmrätt + dessert + 5562 jordnötter + okänt antal annat tilltugg = massaker/fylleslag/katastrof/spyor

(Ursäkta min lite makabra, väldigt rättframma men ändå helt osammanhängande beskrivning av det här. Jag är tydligen lite upprörd märker jag.)

Att komplimentera.

Vad skulle man göra utan komplimanger? Eventuellt skulle man bli liggande under ett bord nånstans och krampaktigt krama sig själv. Man skulle blunda sitt allra hårdaste och mascaran från i förrgår skulle vara överallt utom just på ögonfransarna. En välplacerad komplimang lyfter vilken skitdag som helst. Det är sant. Glädjen vinner jämt. Till slut.

Att sjunga fan fan fan.

Thåström – Fanfanfan - Kl. 03.00 på natten Det här var egentligen gårdagens sång, men jag funderar starkt på att även göra den till dagens. Och nej, min sinnesstämning är inte bitter, melankolisk, nedstämd eller nåt i den stilen - det är bara en sån fruktansvärt trevlig version av den här låten.

Att inspireras.

Mat är som alla vet en stor källa till glädje. Jordnötssmör ger mig dessutom inspiration. Jag undrar när det hände? Jag brukade vara principiellt superskeptisk och typ skrika rakt ut (seriöst alltså...) när någon föreslog att man kunde ha onyttiga saker på smörgåsen (tänk Nutella, tänk sylt, tänk jordnötssmör med bitar). Någon/några måste successivt ha lurat mig in i den energitäta påläggshimmelen/helvetet. Nu ingår alltså flottig jordnötspålägg till och med i min målbild inför vårens cykelsemester. Jag visualiserar havreknäcke med ett rejält lager Skippy och sedan känns det hur lätt som helst att ge sig ut i duggregnet för att uppdatera konditionen. Nästan.

Slutsats: Livet förändras och jag skriver överflödiga texter om krämigt, sliskigt, underbart jordnötssmör. Åh. Herregud. Be mig sluta.

Att generalisera.

Man städar så fantastiskt bra till den här skivan Timbuktu – Alla vill till himmelen men ingen vill dö!

Att göra kulturstudier.

Dagens kulturspaning: Varenda liten 1000-personershåla på den här ön verkar ha 1 - en teaterförening, 2 - ett konstgalleri, 3 - ett fotbollslag, 4 - ett basketlag och 5 - ett handbollslag.

Dagens frågeställningar: Hur sjutton kan det finnas nog med människor för att hålla igång allt det här? Är konstnärerna även talangfulla basketspelare? Spelar landslagsspelarna i handboll i fotbollslagen på somrarna? Och när vi ändå är inne på handboll och världsklass, hur sjutton lyckas den här nationen ha ett landslag med kvalité? (Missförstå mig inte - det är fantastisk roligt - Áfram Ísland liksom! Men hur är det praktiskt möjligt?)

Dagens slutsats: Enligt mina beräkningar kan det inte finnas en enda inaktiv islänning.

Att vara på fel kontinent.

Å herregud. Moneybrother turnerar med Flogging Molly. Man skulle vara i Amerika.

Så här va: Moneybrother – Guess Who's Gonna Get Some Tonight + Flogging Molly – The Worst Day Since Yesterday = succé kan man tänka.

Att vädja till danskarna.

Jag har konstaterat följande under morgontimmarna: Bland det absolut jobbigaste med att som svensk jobba inom turism (alternativt det jobbigaste med att överhuvudtaget vara svensk och träffa andra människor) är alla dessa danskar som envisas med att prata danska. Det är väl klart att danskar talar danska tänker ni nu. Och ja, det är ju sant. Problemet uppstår när Dansken möter Svensken...

Det verkar som att när en dansk träffar en svensk så är danskens omedelbara tanke/reaktion "En frände, en landsmand - äntligen! Tjoho, tjohej, nu kan vi snak dansk och slipper den ubehagelige english". Kära grannar, det är inte riktigt så enkelt. Jag är svensk men varken skåning eller västkustbo, jag var vuxen innan jag träffade min första dansk. Jag måste be om ursäkt; jag förstår er inte. Tyvärr. Jag skulle hemsk gärna vilja förstå er, då kunde vi äta wienerbröd och lära varandra nationalsånger. Vi kunde sitta på en jättelång jylländsk sandstrand och sjunga Bröderna Olsen-låter. Sedan kunde ni komma över till Sverige, vi kunde rida dalahästar i Nusnäs och äta pitepalt hemma hos någon norrländsk farmor. Vi skulle ha så djävulskt trevligt, det inser ju vem som helst.

I nuläget händer sorgligt nog aldrig detta, eftersom vi inte lyckas kommunicera alls vid vårat första möte. Vi börjar på engelska (det går hur bra som helst - jag känner att vi kommer bli typ bästa vänner) och sedan, i samma sekund som jag av misstag råkar avslöja att jag är svensk, börjar ni prata danska. I den sekunden har ni tappat mig. Jag fortsätter visserligen att le och nicka - jag är ju trots allt svensk och artig på ett rent korkat sätt! Jag fortsätter tycka att ni verkar något fantastiskt trevliga, men jag vet ju inte längre vad ni säger. Och där och då liksom glider den potentiellt tokbra grannrelationen oss ur händerna.

Mitt förslag (från Karolina till Alla danskar) är att vi behåller engelskan en stund i våran relation. Vi lär känna varandra, vi äter wienerbröd, vi nynnar Fly on the Wings of Love - sedan lär vi oss sakta sakta att förstå varandras modersmål och till slut sitter vi på den där stranden och bara njuter av varandras grötiga språkmelodi. Vi kommer bli så lyckliga.

Att campa.

Craig Damrauer, morenewmath.com.

Att ha smulor i tangentbordet.

Vårvindar friska. Fy sjutton så härligt det är. Fy sjutton vad jag ser fram emot resten av det här året. Dagens enda allvarliga problem är alla små små smulor som jag upptäckt i mitt tangentbord. Men jag får försöka leva med dem. Man kan inte få allt liksom. Både framtidstro och knäckebrödsfri mellanslagstangent vore ju en rent galen kombination. Det är det som är fullständig livsbalans kanske?

P.S. Jag är inte helt säker på vad jag mumlar om.

P.S. II. Mumla, vilket fint ord egentligen! Mumla, mumla, mumla.

Att ha sorg.

Mina gummistövlar läcker. Jag borde slänga dem i en isländsk soptunna. Mitt hjärta värker av bara tanken. (Okay. Jag överdriver en aning. Men det Känns Lite Sorgligt Faktiskt.)

Att tänka på skavsår.

Jag visualiserar skavsår, jordnötssmör på knäckebröd, packväskor, svett, träningsvärk, tonfisk på burk, tält, rå-skitigt hår, kaffe i termos, tysk korv, asfalt och sånt. Jag föreställer mig besök av europeiska metropoler som Örebro, Linköping, Ugglarp, Straw Town (internationellt välkänt), Malmö, Berlin, Prag och München. 2011 är ett år för cykelsemester, jag känner det i lilltån.

Att vara på bröllopsresa.

Jag vill också vara ett urgulligt kanadensiskt par på bröllopsresa till Island. Men det händer aldrig. Va fan liksom.

Vid närmare eftertanke: Kanadensisk kommer jag ju aldrig bli och giftermål känns eventuellt lite överskattat (förutom festen man kan ha), men urgullig, kär och på semester? Sämre kan man ha det, verkar det som.

Att lova på heder och samvete.

Dagens löfte: Jag ska hålla fingrarna ifrån alla de där lockande bloggdesign-knapparna åtminstone 3 månader från och med nu.

Att tänka på glass.

Att inte vara det minsta bitter.

Storm, regn, slask, storm, regn, slask - vad har jag gjort för att förtjäna det här? (jepp, det här har sakta förvandlats till en blogg som enbart behandlar det isländska vädret. Någon som klagar? Nej, tänkte väl det. Det är ju trots allt ett ämne gott som något.)

Att gå på alldeles för mycket sparlåga.

Island slaskar bort, himlen är vitgrå och jag går på någonslags obefintlig sparlåga. Sånt är läget. Kunde varit värre men det finns ändå en viss förbättringspotential. Det får man säga.

Att längta efter nya äventyr.

Island gör sig bra i vitt, himlen är rosa och jag längtar efter svensk sol och nya äventyr! Sånt är läget.