Att hata lite.

När dagen börjar med att man plockar fimpar ur gårdagens efterrättsskålar hatar man sitt jobb lite. Då vill man helst spotta i apelsinjuicen och servera mögligt bröd. Det gör man inte.
Istället ler man.

Att hitta en sjö.

Att ha lust.

Det här med att känna tillförsikt och lust inför livet, alltså pepp/motivation/inspiration/kraft/glöd/energi eller vad vi väljer att kalla det, är en himla märklig företeelse. Eller framförallt är det ju en himla härlig sak! Det fascinerande är hur oupphörligt ens känsla förändras. Hur man i ena stunden kan känna att livet bara är en lång gråzon och i nästa ögonblick vara övertygad om att just den där gråzonen har varenda färg i världen. Eller i omvänd ordning. Man går liksom aldrig säker.

För att julen är här, Wadling är cool och Ternheim bäst: Freddie Wadling – Christmas (With Anna Ternheim)

Att citera en isländsk man.

Dagens citat (hämtat direkt ur verkligheten): "No problem, I'm a man from Iceland. I never cry". Sammanhanget gör detsamma. Här har ni den isländska mannens självbild komprimerad till två korthuggna meningar.

Dagens citat II (från samma man, fem minuter senare): "I only cry when I'm alone". Så var det med den saken.

(Det ska tilläggas att han sa det med en viss glimt i ögat. Men ändå...)

Att bo mitt i det här.

När folk frågar varför jag är här (på Island) så brukar jag svara något om naturen. Typ att landskapet är speciellt, spännande, fint och sådär. Egentligen är jag ju här för 1, Pengarna (oerhört tråkigt och helt ocoolt faktum som jag för det mesta brukar hålla tyst om) och 2, Ensamheten (vilket känns sådär halvsmidigt att förklara för folk i allmänhet och amerikanska turister i synnerhet). Hur som helst. Det där med naturen stämmer ju också. Känner mig töntigt glad åtminstone varannan dag över att jag bor mitt i det här.

Att vara lika delar ressugen och nostalgisk.

Ibland är det uppenbart att man romantiserar sina minnen ganska rejält. Men ändå: Jag skulle kunna tänka mig att vara vilsen i en mellanstor rumänsk stad igen. Skulle kunna tänka mig att bråka om kartan, hata regnet, äta äcklig ravioli, gå på varandras nerver, ta dumma vägval, sova i bilen, lyssna sönder Kate Nash och framförallt äta massor med nutella/banan-mackor! Det skulle kunna vara trevligt faktiskt.

Att ha solen i ögonen.

December är en gråzon men det här tillför färg:
Belle & Sebastian – Write About Love

Att sova i korridorer.

Jag hittade precis en gäst som tillbringat natten i korridoren (han snarkade enligt uppgift för högt för att få stanna i rummet). Det visade sig vara en isländsk bonde från Eyjafjallajökullområdet som erbjöd mig morgonkaffe och sommarjobb. Ibland överraskar dagarna en, innan klockan ens slagit åtta.

Att hålla huvudet högt och att blogga utan tanke.

Dagens sång: Eldkvarn – Huvudet högt

Dagens sidospår: Är det det här som är att vara kobent?

Dagens sanning: Tänk mindre, blogga mer.

Att ha papper på.

Idag har jag fått papper på att jag har försökt lära mig isländska. I praktiken är förstås kunskaperna enormt knaggliga. Men något annat har väl ingen räknat med. Hur som helst har jag anmält mig till fortsättningskurs. Det kan inte skada.

Att citera Winterson.

Lighthousekeeping av Jeanette Winterson har jag precis läst. Känner ett påträngande behov av att citera. So this is what I will do.

'You think meaning is psychosis?'
'An obsession with meaning, at the expense of the ordinary shape of life, might be understood as psychosis, yes.'
'I do not accept that life has an ordinary shape, or that there is anything ordinary about life at all. We make it ordinary, but it is not.'
He twiddled his pencil. His nails were very clean.
'I am only asking questions.'
'So am I.'
There was a pause.
I said, 'How do you define psychosis?'
He wrote on a piece of paper with his pencil:
Psychosis: out of touch with reality.
Since then, I have been trying to find out what reality is, so that I can touch it.

Att vara vinter.

Det är förövrigt rätt mörkt nu.

Att sluta tycka synd om sig själv.

Jag har ägnat några dagar åt att tycka synd om mig själv. Men idag har jag på allvar insett att jag ju faktiskt inte ska vara ensam över jul. Tanken på att man inom tre veckor ska få träffa både familj och nära kära vänner gör även en halvt om halvt uttråkad eremit glad och förväntansfull. Något annat som gör mig lite sådär smyglycklig (på ett enormt fjantigt sätt) är mina julkort med knäppa tomtar på. De är de små lyckoämnena ni vet.

Att fundera.

Idag går jag runt och tänker att man varje dag borde göra något för att typ "investera i framtiden". Med andra ord ägna tid åt något som utvecklar en. Sen funderar jag över om att se avsnitt efter avsnitt av julkalendern (alternativt Leilas jul) kan räknas till den kategorin.

Att lyssna på Cat Stevens.

Efter att ha ägnat mig åt kombinationen Cat Stevens – Can't Keep It In och bilkörning upprepade gånger de senaste veckorna kan jag konstatera att det är en klockren roap trip-låt. Man kan liksom inte låta bli att le stort när man brummar fram på vägarna! Speciellt när vintersolen bländar en och man har en termos med varmchoklad i ryggsäcken.

Att vara eller inte vara vettig.

Varenda vettig människa tänker nu: Inte en till jävla bild på hennes fötter.

Jag tänker: Men varför inte? Jag har ju ändå gula gummistövlar.

Att halka runt på kullersten.

Jag tror det är februari, men kan inte svära på det.
Livet är lite luddigt i kanterna för tillfället.

Vi är nånstans i vimlet.
I en mellansvensk stad med massor av kaktusar.
Vi rör oss i ett stadsnät som jag inte behärskar.
Jag tar rygg på er. Orkar inte virra själv.
Vill inte fråga efter vägen.

Jag åkte hit för att spräcka min egen bubbla.
Sova på madrass istället för i ikea-säng.
Skaka om glaskupan.
Se om snön faller åt samma håll här.

Vi är på konsert.
Sofia sjunger om hjärtan där dagen gryr.
Och om kråkor.
Allt kunde ha varit bra.
Tryggt. Stämningsfullt. Självklart.
Vintern borde vara nästan slut nu.
Och även om det fortfarande är kallt,
även om jag fortfarande klär mig i mina tätaste halsdukar,
även om jag fortfarande gråter is varje kväll
- så sitter ni bredvid.

Det borde räcka ju.
Eran närvaro borde ge mig ro.
Istället har jag bomull i halsen. Vatten i ögonvrån.
Istället vill jag resa mig upp, välta ett par stolar,
skrika från magen att det är nog nu.
Skrika att jag klarar fan inte mer.

Skrika från hjärtat att det är dax.
Dax att släppa sargen.
Komma in i den förbannade matchen.
Sluta hålla krampaktigt i min egen jävla oförmåga.

Vi äter hamburgare, men aldrig efterrätt.
Bartendern har skägg.
Han är snygg, men det är det bara jag som fattar.
Vi halkar runt på kullersten. Vi skrattar.

Morgonen efter vänder jag hemåt.
På stans största bokhandel köper jag en anteckningsbok.
Linjerat papper i röda pärmar.
I butiken bredvid en turkos t-shirt.
Jag sätter mig på tåget som ska korsa landet,
öppnar min nyblivna dagbok och skriver med små bestämda bokstäver:
Det är nog NU.

Att fotografera lite strand.

Jag fick syn på solnedgången och tog ett snabbt beslut: mot stranden! Satte mig i bilen, körde iväg, upptäckte att tanken snart var tom (den där lampan i form av en bensinpump lyste lite sådär obehagligt guloranget) men tänkte - som den dumma fan jag är - NU KÖR VI (Jag rullade ju liksom redan, är ju så otroligt (otroligt) ansträngande att stanna vid någon av de tio bensinstationer som ligger precis i närområdet). Detta beslut ledde till att jag under hela min solnedgångsjakt var sjukligt nervös över att bli stående längs en sliten asfaltsväg mellan Selfoss och havet. Väl framme vid stranden (solen hade gjort sitt för dagen), fotograferade jag lite och frös sedan som en tokig om fötterna, eftersom gummistövlar inte är ett klockrent vinterplagg. Frusen och utan att ha lyckats fånga solen på bild börjar jag köra hemåt igen. Nervositeten för bensintorka stiger nu i en fruktansvärd takt. Med all säkerhet 10 gånger snabbare än bensinnivån faktiskt sjunker. När jag till slut svänger in på bensinmacken är jag ett mindre nervvrak. Ett nervvrak som kan andas ut. I alla fall den här gången.

Jag vet inte vad poängen med den här historien är. Vet inte ens om jag skulle kalla den en historia. Men det jag försöker lära mig av dagens och tidigare liknande erfarenheter är att alltid tanka innan bensinpumpen har börjat lysa sitt retsamma sken. Misstänker dock att jag inte kommer lyckas dra ordentlig lärdom förens jag står på en ödslig grusväg, någonstans i säg Ukraina med en tank som bokstavligt talat ekar tomt och en bil som vägrar röra sig en halvmeter till. Då kommer jag vara bittrare än någonsin, men sedan kommer jag äntligen förstå: Bilar är inte som människor, de går varken på luft eller vilja!

Hur som helst. Det blev en del fina bilder.

Att känna sig omhändertagen.

Ibland har jag med all säkerhet några av jordens trevligaste människor som gäster. De ler, verkar konstant nöjda mellan incheckning och utcheckning, grisar inte ner i onödan, dukar av frukostbordet efter sig själva och säger tack/takk fryrir/merci otaliga gånger. Dagens amerikanska turister städade mer eller mindre sitt eget rum. Efter att de tömt sopkorgar och bäddat ur sängarna återstod i princip bäddning och dammsugning till mig. En enkel och snabb match med andra ord. Innan de åkte skrev de dessutom, som pricken över i:et, ett långt och snällt meddelande i våran gästbok. Jag känner mig omhändertagen och lite rörd (samt laddad till tänderna inför nästa omgång överförfriskat företagsfolk). Idag är en grym dag i servicebranschen!

Att behöva läsa den här boken.

"The Buddhists say there are 149 ways to God. I'm not looking for God, only for myself, and that is far more complicated. God has had a great deal written about Him; nothing has been written about me. God is bigger, like my mother, easier to find, even in the dark. I could be anywhere, and since I can't describe myself I can't ask for help" (ur Sexing the Cherry, Jeanette Winterson)

Jag bara måste läsa den här boken.

Att ha bakfulla gäster.

Mina gäster är så bakfulla att de inte orkar äta frukost. Med tanke på hur glada de lät igår tvivlar jag ärligt talat på om de ens orkar resa sig ur sängen innan lunch. Lite synd på den trevliga frukosten jag ordnat till dem. Men de får skylla sig själva. Jag tar en smörgås till och laddar inför att städa upp efter deras gårdag. Jag älskar mitt arbete.

Att bli arg.

Folk som tar sig rätten att fnysa åt andra gör mig så jävla förbannad. Faktiskt.

At ha tänkt på en sak mycket idag.

Idén om allmängiltiga sanningar är mest ett påhitt. Det finns bara och endast perspektiv. Ganska ofta är det både bekvämt och trevligt att leva som om ens eget perspektiv var sanning. Men det gör inte sanningen mindre osann.

Det har jag tänkt på idag, efter att ha bytt några ord med en lite väl självsäker konstkritiker.

Att tränga sig på.

Jag klev in i din bubbla idag. Öppnade dörren med ett ryck och satte mig på passagerarsätet. Utan synbar tvekan. Som om jag var väntad. Rent av välkommen.

Att illustrera ett bombattentat med andras bilder.

En social bomb (E:s fantastiska ordval), i form av tre västkustbor, landade på Askön och skakade om min tillvaro i ett par dagar. Resultatet blev gravt ökat sockerintag, träningsvärk, en hel del käbbel, ett totalstökigt hus samt läsning av en frälst yrkeskriminell mans biografi. Det var genuint trevligt. Jag gillar bomber.

Att vänta på besök.

Igår försökte jag vandra uppför ett berg med för lite mat i kroppen. Det ska man inte försöka och det borde jag har lärt mig för X antal år sedan. Hur som helst. Misstag är tydligen till för att upprepas. Brist på energi + fysisk ansträngning = en rent jävlig huvudvärk. Jag körde fel två gånger på väg hem från Reykjavik. Det säger en hel del om mitt dåvarande tillstånd och eventuellt något om textstorleken på isländska vägskyltar.
Frustrerande var det hur som helst.

Idag väntar jag på att få åka in till huvudstaden och hämta tre pratkvarnar från Halmstad.

(Det var en djävulsk söndagshajk - med undantag för den där huvudvärken!)

Att vara grym i Babel.

Dagens citat och tillika dagens svenska poplåt. Förövrigt är Annika Norlin helt klart sevärd i senaste Babel-avsnittet. Hur som helst:

Får jag köpa en öl till
som vi gör i Norrlands inland
När vi inte kan förklara
hur gärna vi vill sitta kvar
Precis såhär (Säkert – Får jag)

Att vara glad att det är över.

Dagens skratt. Jag älskar att jag och min hud är vuxen :)

Att vara gjord av glas.

Stranden var gjord av glas. Krossade svarta skärvor trängde in genom sommarblekt hud. Det kunde ha gjort ont. Huden kunde ha rispats. Glasbitarna lämnat spår av rött i det vita.
Ärrbildning kunde ha uppstått.

Istället var huden ofläckad. Dimman luktade morgondag.
Luften smakade kryddig rabarber.

Att inte vara sämre än man gör sig.

Att fotografera vantar.

Något slet sönder det som brukade höra ihop.

Att vara november.

Laleh – November

Att tipsa lite snabbt.

Så mycket bättre - Plura - Miraklet Jag vill gråta lite. Så fint är det. Och det har nästan ingenting att göra med det faktum att jag generellt blir gråtfärdig av skäggiga, långhåriga män i övre medelåldern med gitarr och raspig röst som sjunger på svenska (rejäl mängd adverbial jag fick till där. Träddiagram på det någon?). Hur som helst.

Att konstatera.

Det här kommer jag sakna väldigt mycket i vinter. Hoppas nästan att det inte blir någon is i år.

Att fotografera skyltar.

Såhär ser en kissnödig kvinna ut. Det tycker jag är fantastiskt underhållande. Heja folk som skapar roliga toalettskyltar (bilden till förra inlägget var från handikapptoaletten på samma ställe)!

Dagens sånger (utan toalett-tema): Kent – Gamla Ullevi och Moby – Why Does My Heart Feel So Bad?

Att vara på väg åt rätt håll.

Vi är i en stad där parkbänkarna är turkosa. Det är första gången vi ses sen den gången vi sågs som var så länge länge sen nu. Den gången du hade dreadlocks. Det har gått ett par år. Nästan mer. Ditt hår är kortare. Mycket är annorlunda. Situationer har förändrats. Det som var självklart är inte längre givet. Men dina ögon har behållit sina färger. Ögon har en tendens att göra det tror jag. Hur som helst. Nu är vi alltså i en stad med turkosa parkbänkar. Det är fint väder och sådär. Vi väntar på en buss.

Jag förlorar mig i tanken. Försöker lägga pussel. Konstaterar gårdagen och försöker sammanfoga den med det som är nu eller kanske ännu hellre med det som kommer vara nu imorgon.

Sen sist vi sågs har du pluggat alldeles för mycket matematik. Du har flyttat mellan länder och världsdelar. Alltid varit minst en flygstol bort. Och sen sist vi sågs har du försökt lära dig andas igen. Hur man andas utan att kvävas. Hur man transporterar syre. Hur man skapar trygghet av inandningsluft. Och sen sist vi sågs har du tvivlat på precis allt. Du har undrat hur man bär sig själv och litar på andra och tvärtom kanske. Och sen sist vi sågs har du målat över allt med vattenfärg gång på gång. Utan att fatta att just vattenlösligheten är själva grejen med sån färg. Utan att förstå att tårar mest är vatten och att en enda tår sköljer bort allt som är färgglatt, glansigt och på ytan välordnat.

Sen sist vi sågs har jag köpt minst tre prickiga klänningar. Jag har ramlat runt och provat allt jag vågat. Skrapat knän, ångrat envishet och somnat på kaklat golv. Och sen sist vi sågs har jag försökt komma på hur man gör för att inte ständigt längta bort. Hur man gör för att inte fastna under en jordnära ullfilt i en alldeles för bred ikeasäng. Hur man bryter spiraler. Och sen sist vi sågs har jag känt hopplöshet. Jag har undrat hur man hittar riktning när allt mest är tomhet. Och sen sist vi sågs har jag skrikit mig hes utan att ens själv lyssna. Och sen sist vi sågs har jag också målat vattenfärg. Lager efter lager. Så jävla mycket vattenfärg.

Joråsåsatt.

Vi åker hur som helst gul lokalbuss nu. Och nånstans där på väg in till centrum säger du att du nog tror att du kanske har kommit på hur det här med andningen fungerar igen. Att du tror att du kanske är glad snart. Och jag gråter. Våldsamt och barnsligt. En gråt som är lättnad. En lättnad efter en oro som jag knappt visste att jag kände. En oro för att du kanske inte skulle orka vilja bli glad. Inte orka vilja komma på hur man gör när man andas.

Nu är vi alltså här. Vi sitter på varsitt blekgrönt säte på en gul lokalbuss i en stad med turkosa parkbänkar i ett land där ingen av oss föddes. Jag har gråtit. De andra passagerarna har sneglat lite. Du har kramat mig. Jag har kramat tillbaks. Vi är här. Vi är äntligen på väg åt rätt håll. Vi ska österut.

Vi går av vid nästa hållplats säger du. Det gör vi.

Att köra bil II.

Söndagens biltur var motsatsen till lördagens idyll. Det blåste intensivt och regnade nästan hela vägen hem. Att vi till på köpet bestämt oss för att göra en liten avstickare till Jökulsárlón för att titta på lite isberg, samt det faktum att jag skulle köra hem S. till Reykjavik gjorde att det blev en minst sagt lång dag bakom ratten för min del. Men det ser jag mest som bra träning inför framtida långkörningar! Det som inte dödar det härdar. Och även om vädret var uselt och körningen krävde nästan all min koncentration, så var detta också på sitt sätt en väldigt fin upplevelse (och nej, jag var inte så här klämkäck och positiv i själva stunden. Det är mest en efterkonstruktion).