Tårar och glädjeskutt.

Men Herregud så bra den här boken Tiger av Mian Lodalen är! Den fick mig, i nästan samma andetag, att både gråta små lätta sorgetårar och nästan glädjeskutta runt köksbordet. Det är sannerligen ett tecken på utmärkt litteratur det. Låna den hemma hos mig eller på närmsta bibbla (förövrigt är bibblan ett himla charmigt ord som jag nog ska försöka börja återanvända)!

Nedslagen, upprymd och lite frälst.

Jag börjar om här och nu. Vet inte vad som hände med skrivpeppen. En dag var den som man säger bortblåst. Helt väck liksom. Typ nedsjunken nånstans mitt i Nordatlanten är min skarpaste gissning. Slutsatsen och det enda egentligt intressanta är att jag har hittat den igen. Eventuellt. Om det är så så är det hälften min egen och hälften B. Malmstens förtjänst. Hon är nämligen min nyaste idol. Hon har slagit mig mentalt till marken upprepade gånger de senaste veckorna. Jag vill ha mer Bodil i mitt liv. Som tur är finns det bibliotek till sånt!

Hur som helst, då kör vi igen.

Att behöva läsa den här boken.

"The Buddhists say there are 149 ways to God. I'm not looking for God, only for myself, and that is far more complicated. God has had a great deal written about Him; nothing has been written about me. God is bigger, like my mother, easier to find, even in the dark. I could be anywhere, and since I can't describe myself I can't ask for help" (ur Sexing the Cherry, Jeanette Winterson)

Jag bara måste läsa den här boken.

Att läsa lite om ondska.

Ann Heberleins En liten bok om ondska kom ut i augusti. När jag var hemma i Lindesberg förra veckan så stod den lite slarvigt uppställd precis bredvid kassan på Blombergska bokhandeln. Jag skulle egentligen bara köpa Marcus Birros 43 dikter men sedan jag läste Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva i vintras så kan jag liksom inte låta bli grejer som har hennes signatur. Jag köpte. Jag konsumerade impulsivt även fast jag egentligen borde ha låtit bli p.g.a. rådande ekonomiska omständigheter (jag var med andra ord pank, eller blev det i alla fall efter att jag dragit mitt kort. Vem har egentligen råd med inbundna böcker?)

En liten bok om ondska funderar och diskuterar bland annat kring vår tids syn på vad som är ondskefullt, vår fascination av våld och det problematiska i att definiera människor som antingen onda eller goda. Det är en väldigt intressant text som är totalt sprängfylld med referenser till verkliga händelser, litteratur och film. Josef Fritzl, Sara Svensson (Knutby!) och Anders Eklund trängs med Heart of Darkness, Kill Bill och folkmordet i Rwanda. Klart intressant, definitivt relevant och utom tvivel läsvärt. Speciellt om man tycker det här med kulturvetenskap är en spännande sak.

(och när jag nu ändå har hypat Ann H lite sådär nästan alldeles för mycket, så kan jag tipsa om hennes sommarprogram från 2009 också - av den enkla anledningen att det fått mig att se lite ljusare på livet både en och två gånger)

Att läsa Mansfield Park.

Jane Austens Mansfield Park är en tråkig bok (att konstatera det känns förövrigt ungefär som att svära i kyrkan. Denna fantastiska Austen som är hypad och läst i 200 långa år, som lyckas fängsla läsarna generation efter generation. Förlåt. Men jag är bara så trött på Mr. Crawford och Fanny Price just nu). Nu ska jag gräva ner mig i den i minst en halvtimme hur som helst. Banne mig.

Idag känns det som att jag saknar lite av den disciplin som krävs för det här med studier. Oh well. Jag har i alla fall producerat hasselnötskakor!

The Song of the Day: Kate Nash – We Get On
-För att den här skivan har varit svängig i över tre år nu och det bör uppmärksammas.