Att lyssna på Eddie (Vedder).

Eddie Vedder – No Ceiling - Comes the morning when I can feel, that there's nothing left to be concealed (...) I've been wounded, I've been healed (...) This love has got no ceiling.

Att hitta spår av kärlek.

Att städa hotellrum kan vara allt annat än spännande. Tråkigt och intetsägande är ganska ofta det mest passande ordvalet. Men ibland är det spännande och till och med en aningen vackert. Det blir intressant när man funderar över människorna bakom de smutsiga handdukarna. När man börjar tänka på vad som föregick rödvinsfläckarna på lakanen. När man hittar kuvert till kärleksbrev i papperskorgen eller små halvvissna blombuketter som man dagen innan såg en äldre man plocka till sin fru. Det är kvarglömd kärlek som gör det lite (lite) roligare att städa.

Att falla på plats.

Dagen då nylonstrumporna faktiskt höll
tills åtminstone efter lunch, när maskor inte var ett faktum.
Kvällen då Dansbandskampen var inställd
till förmån för vad fan som helst,
när ingen saknade eländet.
Natten då alla dansade som galna lyckliga vildar,
när tvekan inte var närvarande.

Morgonen när allt liksom var som det borde.

Ibland känns saker och ting genuint rätt. Klockrent bra. Som om att allt liksom mer eller mindre plötsligt tycks falla på plats. En känsla av någon slags ordning i kaoset. Det är med all säkerhet mest en illusion. Dock en ganska trevlig sådan!

Att tvätta.

37 rum. Ungefär två sängar i varje. Om man har otur så har alla gäster bestämt sig för att åka vidare på samma dag, vilket betyder någonstans över 70 underlakan + så många handdukar att man närmar sig galenskap om man funderar för länge på det. Det ger perspektiv till ens egen tvätthög.

Att lyssna på Anna (som så många gånger förr).

Anna Ternheim – Nights in Goodville - Naked Version Today is a good day for this song.

Att leta fram gamla dikter.

En tredjedels atlant
en ö av is
en kust av sten
en blåklintsslätt
avstånd
dialog över saltvatten
det finns alltid
ord
du är min vän
(7/8-2007)

Letar bland gamla mappar på undangömda delar av blåa hårddiskar. Hittar små dikter, skriva förra gången jag befann mig på den här ön. Små stycken text som fortfarande är sanna. Ord om att inte känna sig ensam trots massor av mil till närmaste trygghet.

Att längta och sakna.

Ett djuplila täcke.
En ändlös sömn.
Imorgon försvann plötsligt.

Att gå nu
är att lämna för alltid.
Att vända om
är knappast möjligt.

Att tro på,
ett återseende
en kram
ännu några ord om vädret, fotbollen eller det där gränslösa,
är trösterikt men knappast rationellt.

En halv flaska Grönstedts.
15 kassetband.
två stycken glasögon a'la tidigt 70-tal.
Ett tomrum.
En röd rullator (Rolls Royce).
Tio dosor grovsnus.

En död man

Nu är evig sömn.
Nu är saknad. Nu är längtan.

Efter idag kommer imorgon
och du kommer fortfarande inte vara här.

Det är märkligt när människor försvinner ifrån en. Underligt hur allt bara fortsätter. Hur det plötsligt har gått mer än ett halvt år. Hur du fortfarande inte är här. Hur det händer om och om igen, utan att man vänjer sig. Utan att man förstår. Inte ens lite.

Att plocka upp liftare och att leta fotolust.

Idag hittade vi en liftare längs vägen. Han visade sig vara fotolärare från Kalifornien. Det är spännande med liftare. Man vet liksom aldrig vad man får. Faktumet att han var fotograf fick mig att fundera över min egen bildpepp. Den är nämligen näst intill bortblåst. Vore trevligt att hitta den igen. Nu när man ändå hänger i det här oändliga landskapet. Undrar vilken sten man ska börja leta under?

Att picknicka med en stycken fruktsallad och en stycken god bok a'la Anne Rice.

Jajamen. Såhär bra kan man faktiskt ha det mellan städpass av never-ending-story-karaktär och chockartade överdoser av Sex and The City.

Att vara nostalgisk.

Det är cirka tre veckor sedan jag klev på swebus och lämnade Halmstad för den här gången och den nostalgiska känslan a'la Straw Town börjar redan krypa sig på. Känns lite udda med nostalgi efter så kort tid. Jag förklarar det med det ganska påtagliga miljöombytet; nytt land, helt nya människor och kroppsarbete istället för plugg lugg plugg. Kontrasterna får Nyhemsgatan att kännas fruktansvärt långt borta. Men det är fint med nostalgi ju. En massa koncentrerade minnen av det som är/var extra bra med en speciell plats, särskilda människor i en speciell tid. Lyssnar på Eagle-Eye Cherry – Save Tonight för att den känns Halland. För mig. Annars kan man lyssna på Gessle för den där omisskännliga västkustkänslan. På promenad genom stan. Eller så kan man låta bli. Valet är fritt.

Att uppmana till lystring.

Robyn – Cry When You Get Older Det här Är bra grejor. Love hurts when you do it right. Det kan tilläggas att skivan fick en gigantisk 5:a av DN:s recensent. Det är torsdagskväll på en slätt, vid ett berg strax söder om Vatnajökull. Jag ignorerar midnattssolen och lyssnar på svensk kvalitetsexport. Det borde alla göra.

Att ha sett en massa film igen, om än inte lika effektivt som tidigare.

Mitt filmtittande har varit otroligt ineffektivt under se senaste två månaderna, beroende på fina trevliga västkustbor, soligt väder och omänskligt många uppsatser. Jag har satt mig i en sits där det känns nästintill omöjligt att klara av nyårslöftet om 365 stycken filmer. Men jag kastar inte in handduken än. Jag vet ju faktiskt inte vad jag ska ägna hösten åt. Kanske blir det fullt fokus på filmtittande från och med september. You never know.
91.Crazy in Love
92.21
93.Hannibal
94.Prinsessa
95.Coco Chanel
96.Kunsten at Teanke Negativt
97.I'm not there
98.It
99.Amelie från Montmartre
100.The Boondock Saints
101.Stjätte sinnet
102.The Rockey Horror Picture Show
103.Brustna omfamningar
104.Amadeus
105.Att återvända
106.Into The Wild
107.Bind mig, älska mig
108.Terminator II
109.Seven
110.How She Move
111.The Butterfly Effect
112.Black Hawk Down
113.Remember the Titans
114.Stand By Me
115.Matrix
116.Harry Potter and the Philosopher's Stone
117.Alice i Underlandet
118.Kalle och chokladfabriken
119.Being John Malkovich
120.Sherlock Holmes

Hur som helst, av det här gänget rekommenderar jag Brustna omfamningar, The Butterfly Effect och Kunsten at Teanke Negativt absolut starkast. Andra omdömen är att Prinsessa känns mest klyschig och på tal om klyschor så är Black Hawk Down en alldeles för lång, onyanserad och krigisk krigsfilm.

Att tycka Hanna Hellquist är sådär smått fantastisk.

Jag läser Hanna Hellquist krönikor och tycker alltid att hon skriver så träffsäkert, fint, roligt och vasst - typ "Det är förjävligt med ensamma kvinnor"! Nästan lika mycket som jag gillar hennes texter fascineras jag av all den ilska som de (alternativt hon som person) verkar väcka. Konstigt hur en så till synes vettig människa, som i mitt tycke också uttrycker en hel massa vettiga åsikter, kan skapa så mycket aggression hos en del. Märkligt hur provocerande lite jämställdhets- och frihetstänk kan vara. Är det bara för att hon är från Värmland?

Att kanske ångra sig.

Men dagens låt skulle också kunna vara Gaby And The Guns – Rygg Mot Rygg. Jag känner mig lite kluven nu.

Att bara slänga ut en idé om vilken låt som skulle kunna vara dagens soundtrack.

Jag tror bestämt att Foo Fighters – Times Like These är the song of the day.

Att dela på typ 7 kvadratmeter.

Två sängar, en garderob och ett nattduksbord samt en mycket begränsad bit golvyta ska jag och min syster dela på under de närmaste tre månaderna. Man skulle eventuellt kunna vara väldigt skeptisk till det upplägget och jag misstänker att jag gjort min roomie intensivt irriterad både en och två gånger bara under den första veckan. Man får tro och hoppas att vi klarar av att genomleva den här sommaren utan några bestående kroppsliga eller psykiska skador. Finns det hjärterum så finns det stjärterum som det så fyndigt heter och ingen människa har väl dött av en gnutta irritation. Ilska kan ju vara himla uppiggande ibland när man vänder och vrider på det!

Att på något vis hylla småstaden.

Geografiskt nära men ändå långt långt långt ifrån de expansiva zonerna; Hufvudstaden, Götlaborg, Skåneland och Bästkusten. Regionerna Där Det Händer. (Vad nu Det är för något) ligger Småstaden. Den har ett himla nedsmutsat rykte. Förknippad med trötthet, stiltje, utflyttning, brist på ambition, nedläggning, arbetslöshet ligger den där skamset någonstans i det svenska inlandet. Den är tristess. Den är samhällen med hus efter hus stående ekande tomma med varsin Till-Salu-skylt nedbankad i gräsmattan. Skyltar som bröjar se rejält slitna ut eftersom de varit ensam trädgårdsprydnad i minst två år, för att ingen i hela världen vill bo där och för att ingen i hela världen vill sälja sin fina villa för de skampriser som ändå erbjuds.

Småstaden kan vara och är ibland allt det här. Gud ska veta att den har gjort mer eller mindre varenda tonåring mer än lovligt frustrerad. Vart Ska Vi Ta Vägen? Till Statoil? Ica? Videomix? Nej. Tråkigt. Tråkigare. Tråkigast.

Men småstaden är fan i mig inte bara trötthet. Inte bara sömnighet utan kreativitet också. Kreativitet och energi som inte är produkter av någon jakt på egentlig lönsamhet utan mer är resultat av en längtan efter aktivitet. Man märker det när man kommer hem till Småstaden. Man ser alla de där småstadsmänniskor som skapar något av den potentiella tristessen istället för att lägga sig framför Så Ska Det Låta och konstatera hur dåligt dåligt dåligt det har blivit på senare år. Det är Flugfest i Flugparken, viskväll på hotellet (bestämd form singularis) eller After Cruisin Rock i ishallen. Man fnissar lite åt småstadsnöjena. Sedan ser man ett par på parkeringen till Hemköp. De hänger vid sin volvo, har en chipspåse på taket, spanar på folket och bilarna. Hon är klädd i svart t-shirt och svarta jeans. Han har keps. Svart keps. Det är lördagskväll och de tuggar friterad potatis på en parkering i Småstaden. Det är liksom vackert.

Att bildbevisa.

Jajamen. Då var man på plats. Allt är som förväntat, d.v.s. bäddning, städning, kängor, mössa, lakritschoklad, vattenfall, sol, regn, vind, vind, vind, får (med tillhörande lamm!), underställ, glaciärer, sten etc. Årets bonusar är trådlöst internet (!!!) samt hela 7 stycken trevliga arbetskamrater.

Att vara i ett nytt land med nya skyltar.

Idag har jag flugit över Norge (näst intill sjukligt vackert), aktat mig för heta källor samt ätit lammkött. Känner mig riktigt nöjd med det dagsverket faktiskt. Har även haft en släng av herregud-hur-kom-jag-hit-jag vill-hem-igen-panik, men den känslan gick över så snabbt att den knappt räknas. Det är dax för en Islandssommar!

Att åka snart snart snart.

Det är overkligt att jag alldeles snart ska byta land, men efter en medelstark fan-jag-kommer-aldrig-komma-iväg-attack med panikkaraktär i samband med att jag inte kunde lokalisera mitt pass (som ju är en relativt viktig sak när man ska just byta land), så tror jag att jag är redo för ännu en ö-sommar! Jo, jag är både beredd och peppad, banne mig.

(Bilden är en av många roliga väggmålningar som gör Reykjavik till en extra trevlig stad)

Att leverera nattens sång.

Nina Ramsby & Martin Hederos – Och nu gör ingenting ont är nattens låt. Dels för att hennes röst gör mig lugn och dels för att ingenting gör ont!

Att ta studenten.

Imorgon tar en del studenten, så idag har det fotograferats vuxna flickor med vita klänningar i både kalkbrott och på smörblomsäng.