Att skriva uppsats.

Man tänker. Man dissar. Man kluddar.
Man skriver. Man stryker. Man suddar.

Man tar 2 steg fram och typ 15 tillbaka.
Vill hellre äta sin kardemummakaka.

Man pausar. Man knaprar. Man tuggar.
Behöver kaffe i till bredden fyllda muggar.

Man skriver alternativ text med tvivelaktig refräng.
Längtar efter uppenbarelse med meningsfull poäng.

Man tänker. Man dissar. Man kluddar.
Man skriver. Man stryker. Man suddar

Att bota en tisdagsmisär.

I kväll har jag bekräftat något som jag länge misstänkt: Det finns inget dåligt humör som inte ett hårt träningspass kan råda bot på. Efter en svettig timmes spinning med den extremhurtiga ledaren Jennifer kan man inte vara annat än både däckad och slutkörd. Och det är ju så att det finns ytterst få känslor som slår just känslan av att vara ordentligt utmattad. Jag skulle kunna sträcka mig så långt som till att påstå att man blir GLAD av utmattning. Ja, det tycker jag. Glad, lugn och tillfreds. Liksom lite pånyttfödd.

Gräddfyllda bullar och kryddiga småkakor - ett nedslag i den svenska kakburken

(Väl medveten om den absurda längden på följande blogginlägg publicerar jag det ändå. Texten är en skoluppgift och handlar om lite om kakor, lite om kaffe och lite om matkultur. Den som orkar läsa hela är en hjälte och sann vän)

Idag fullkomligt kryllar affärerna av köksprylar och kokböcker. I skyltfönstren exponeras allt från stavmixrar i intensiva färger till lyxiga espressobryggare, teflonklädda kastruller, gedigna gjutjärnsstekpannor och eldrivna pepparkvarnar. Tillbehör som på ett eller annat vis ska underlätta eller bara förgylla vår matlagningsupplevelse.

Köket sägs vara det ”nya vardagsrummet”, med andra ord den plats i vårt hem där vi tillbringar allra mest tid. Den plats där vi umgås med våra barn, avslutar våra arbetsdagar samt tillagar och förhoppningsvis avnjuter våra måltider.

Inspirerade till att laga mat förväntas vi bli dels genom mängder av mer eller mindre public service-finansierade matlagningsprogram, samt genom all den matlitteratur som produceras och varieras i oändlighet. I de välsorterade butikerna krävs både en och två hyllor för att svälja det stora utbudet av kokböcker. Hyllmeter efter hyllmeter, fullproppade med glättiga omslag utsmyckade med mjuka, pastellfärgade bilder av färgstark mat och lyckliga människor.

Vi konsumerar sannolikt mer mat- och hälsolitteratur än någonsin, vilket knappast är förvånande med tanke på att vi råkar leva i en tid där i stort sett allt konsumeras mer än någonsin. Groteskt konsumtionssamhälle eller ej. Mat är som alltid aktuellt och som sedan länge en livsstilsmarkör. Med andra ord signalerar vi vilka vi är, alternativt vilka vi vill vara, inte bara genom vilka kläder vi bär och vilken musik vi lyssnar på, utan till minst lika stor del genom hur vårt kök ser ut och vilken mat vi väljer att äta. Idag är mat något som många av oss lägger stor tankemöda på och som en hel del även har dåligt samvete på grund av.

Vår tids mat ska nämligen både vara njutbar, nyttig och näringsrik. Den ska vara vällagad och välsmakande samt helst både kalorisnål och mättande. Den ska uppfylla alla möjliga krav, varav många mer eller mindre motsätter varandra. Vår tids matkultur tycks fylld av paradoxer. Paradoxer som kanske är allra mest synliga just i affärernas bokhyllor.

Vid sidan av publikationer som Frisk med LCHF, GI gourmet: viktminskning för dig som älskar god mat och I love knäckebröd, med andra ord böcker vars främsta idé är att sälja in en kalorifattig livstil, trängs nämligen otaliga böcker om kakor, tårtor och alla andra tänkbara sockerstinna bakverk. Kraven på viktnedgång, platt mage och tydligt utmejslade käkben verkar behöva en motpol. En motpol som tycks utgöras av en aldrig sinande ström av mäktiga franska chokladkakor, knapriga biscottis och ljusrosa cupcakes dekorerade till perfektion.

I den mängd av söt litteratur som finns att köpa idag kan man hitta en receptsamling som utgavs första gången i fyrtiotalets Sverige, närmare bestämt strax efter andra världskriget. En kokbok som alltså hållit måttet i över sextio år. En ständigt återutgiven samling recept som är och förblir den svenska klassikern i sammanhanget, nämligen Sju sorters kakor. En bok som väl närmast kan beskrivas som det svenska sötebrödets bibel. En bok som sedan mitten av förra seklet utgör själva grunden till vårt nationella kakfat.

Historien om Sju sorters kakor börjar 1945 då ICA-kuriren anordnar vad de kallar en kakpristävling. Tidningens läsare får skicka in recept på sina favoritkakor och det inkommer inte mindre än åttatusen bidrag. En jury väljer ut de bästa och dessa publiceras snart under titeln Sju sorters kakor. Sedan fyrtiotalet har receptsamlingen omarbetats vid flertalet tillfällen och är idag en blandning av kakrecept från olika årtionden och olika länder, som enligt förlaget själva är en modern klassiker, alltså en traditionell samling recept som ”kryddats med nya bakverk som ligger i tiden”.

Idag gör DN ett nedslag i den svenska kakburken. Vi bläddrar oss varsamt igenom ICA förlagets stolthet och tittar närmare på två av de allra mest populära bakverk som de rödrutiga pärmarna rymmer.

Tidigt in i Sju sorters kakor, under kapitelrubriken Vetebröd, finns receptet på semlor. Bakverket som är det ohotade förstahandsvalet, när man en slaskig februarieftermiddag ramlar in på kvarterskonditoriet.

Semlan, fettisdags- eller fastlagsbullen är, vad man än väljer att kalla den, utan tvekan en djupt rotad måltidstradition. En slät kardemummadoftande vetebulle som, fylld med mandelmassa och grädde, många gånger smakar ljuvligt och som garanterat åstadkommer en brutal ohjälplig mättnadskänsla.

Semlan återfinns för första gången i Norden i en dansk medeltidskyrka från 1250, vilket antyder en lång och intressant historia.

De flesta vet nog att semlan traditionellt ätits på Askonsdagen i slutet av februari, som en inledning till den kristna fastemånaden. Semlan åts, tillsammans med annan festlig och kaloririk mat och dryck, som uppladdning inför tiden fram till påsk då man bara tilläts äta torkad fisk och dricka vatten. Nuförtiden intar vi som bekant semlor under en mycket mer omfattande tidsperiod. Någon gång efter nyår dyker de upp i bageriernas diskar för att stanna åtminstone fram till påsk.

De sju sorters kakor som åsyftas i titeln Sju sorters kakor är de småbröd som förr förväntades ingå på kaffekalasen. Småkakor är vanligen bakade av mördeg med varierad smaksättning, form och dekoration. Den småkaka som har den allra mest givna platsen i svenskens hjärta, och därmed även i Sju sorters kakor, är kanske pepparkakan.

Pepparkakan var från början inte alls knuten till julfirandet, utan en kaka som bakades på sommaren så väl som vintern. Kakans spridning var dock inte särskilt stor och den åts faktiskt till stor del på grund av de goda hälsoeffekter kryddorna ansågs ha. Först i början av 1800-talet, i samband med att ingredienserna blev tillgängliga för ”vanligt folk”, blev pepparkakan en typisk julkaka.Under årens lopp har många olika typer av pepparkakor utvecklats och i den senaste upplagan av Sju sorters kakor finns omkring åtta recept representerade.

Den dryck vi framförallt förknippar med pepparkakor är antagligen glögg, men för småkakor generellt är kaffet den givna parhästen. I 1965 års upplaga av receptsamlingen heter det att ”Kafferepet med de sju sorternas småbröd är en så viktig institution i vårt land, att man gärna vill tänka sig att den sedan långliga tider varit en viktig komponent i vårt festfirande. Men så förhåller det sig ingalunda. De båda viktigaste ingredienserna kaffet och småkakorna har sent vunnit allmänt insteg i det svenska hushållet”. Kaffets och kakornas sena insteget i det svenska hushållet har förstås att göra med att vi länge saknat de råvaror som krävs för den typen av bakande.

Det första halvkilot kaffe kom till Sverige under andra delen av 1600-talet och såldes till att börja med på huvudstadens apotek. Det var dock Kung Karl XII som på allvar skapade intresse för kaffet då han efter att ha tillbringat mycket tid i Turkiet tog med sig en kaffekokare till hemlandet. I den svenska kaffebegynnelsen dracks den svarta drycken framförallt av den förnäma delen av folket, med andra ord var det framförallt hovet och adeln som njöt av kaffet. En bit in på sjuttonhundratalet fanns det omkring femton så kallade kaffehus i Stockholm, där kaffet intogs med tillhörande vetebröd av fransk modell.

Under sjutton- och artonhundratalet hade kaffedrickande en ganska brokig tid, periodvis var drycken till och med förbjuden och den som ertappades med att dricka den straffades med böter. 1822 upplöstes kaffeförbudet för sista gången och efter det spred sig den koffeinfyllda drycken relativt snabbt över landet. Kaffet har som bekant en given plats i vårt moderna samhälle, trots att diverse teer bjuder en viss konkurrens förblir kaffet ohotat. Den svarta drycken, som idag serveras i långt fler varianter än för bara tjugo år sedan, har ett järngrepp om den svenska folksjälen.

Huvudingredienserna i våra bakverk är oftast vetemjöl, smör, ägg, socker och smaksättare, således var det inte förrän dessa varor blev allmän egendom som seden att baka kunde sprida sig över vårt land.

Sockret kom till Europa redan på elvahundratalet, men det var inte förrän en bra bit in på 1700-talet som socker blev något som en större svensk allmänhet kunde använda sig av. Fram tills dess var socker nämligen en väldigt dyr råvara, så värdefull att det gick under namnet ”det vita guldet”. Mycket har ändrats sedan dess och idag är socker en råvara som produceras i enorma mängder världen över och som är mycket billigt att köpa hem från affären.

ICA förlaget har, genom årtionden av nya utgåvor, behållit en layout som fokuserar på enkla typsnitt, okonstlade bilder och en rent av simpel komposition. En layout som i kontrast till annan nutida kokbokslitteratur framstår som ytterst spartansk och torftig. Sju sorters kakor marknadsförs varken med glammigt kändisprytt omslag eller löften om nyskapande kryddkombinationer och oanade smakintryck.

Istället är det bakverk från våra mor- och farföräldrars generations, som fortfarande idag ges utrymme i boken. Det som förvånar mest är kanske att konceptet fortfarande säljer. Att vi som konsumerar och bakar idag faktiskt har ett intresse också för det som inte är vare sig glamoröst eller modernt. Kanske ligger dragningskraften i det moderliga, genuina omhändertagande som det hembakade symboliserar, för ”Nybakade bullar, sockerkaka och läckra småkakor har en förunderlig förmåga att sprida vällukt och trivsel” som det heter i den äldre upplagan.

I 1965 års Sju sorters kakor går det vidare att läsa följande om att anordna kafferep: ”Att samla sina vänner till en kaffebjudning är bekvämt, enkelt och trivsamt. Ett gott vetebröd, en mjuk kaka, några sorters småkakor och kanske en tårta räcker oftast att bjuda på i de flesta sammanhang”. I upplagan finns dessutom handfasta råd om vad som är passande att bjuda på till barnkalas, namnsdagskaffe, syföreningskaffe eller fint kafferep. Dagens ambitionsnivå är kanske av förklarliga skäl inte lika hög som på sextiotalet och inte heller har vi ens i närheten lika strikta idéer om vad som ska serveras när och i vilken ordning man bör mumsa i sig bullarna.

Idag finns få, om ens några, sammanhang som kräver både vetebröd, mjuk kaka, flera sorters småkakor och en avslutande gräddtårta. Idag är vi nöjda om vi lyckas slänga ihop en kladdkaka till fredagsfikat på kontoret och småkakor är inte längre något som förväntas finnas till eftermiddagskaffet sju dagar i veckan.

Idag är istället det söta brödet något vi både föraktar och åtrår. Något som vi försöker undvika men som vi inte kan låta bli. Något som har ett förbjudet skimmer omkring sig men som samtidigt är en viktig del av vår kultur. En del av vår paradoxala men på många sätt underbara matkultur. En matkultur där näringsrika och noggrant kalkylerade morotsbiffar samsas med överdimensionerade muffins och kanelbullar stora som tallrikar. En matkultur där sju sorters kakor förvisso inte längre är kutym när vi bjuder till fest, men där Sju sorters kakor fortfarande har en självklar plats i det svenska köket.

Red room red room red room

Dagens sanning hämtad ur Röda rummet, August Strindberg (Mannen, Myten, Författaren....)

P.S. Det är det här som är bildkvalitet, eller?

Strindberg, Strindberg, Strindberg.

Jag har en teori om att August Strindberg kanske hade humor trots allt. Det kan knappt min fördomsfyllda hjärna hantera. Dock baserar jag antagandet på enbart ca 90 sidors läsning, vilket väl knappast kan kallas att vara väl inläst på författaren i fråga. Jag återkommer kanske i ämnet.

Okunnig i ämnet.

Att hålla ett informerande tal om sig själv borde vara enkelt. Man borde vara väl inläst. Man borde kunna vrida och vända på det. Hitta den optimala vinkeln. Det borde inte vara något problem att stå för det man säger. Det borde inte vara något problem att veta var man står. Vad som är viktigt.

Men inte. Att hålla ett informerande tal om sig själv är allt annat än enkelt. Jag känner mig helt okunnig i ämnet.

Misstänksam.

Jag misstänker att jag är världens suraste människa. Misstänker att jag är den enda människan i världen som aldrig (och jag menar aldrig) kan tygla mitt humör. Misstänker att folk till slut inte kommer stå ut med mig.

Till sist misstänker jag att ovan skriva rader framstår som 1, orealistiska men framförallt 2, oerhört självcentrerade. Vilket känns helt ok. Jag misstänker nämligen att jag är både orealistisk och kopiöst självcentrerad.

P.S. om någonslags bitterhet har lyst igenom denna text så är allt som det ska vara.

Ännu ett livlöst blogginlägg.

Kväll efter kväll sitter jag här med sidan för nytt blogginlägg som en flik i min webbläsare. Jag tänker att snart kommer det ett uppslag och då jäklar ska jag hinna med att klottra ner det. Jag tänker att jag ska skriva därför att jag behöver öva. Jag tänker att hela idén med min nyss påbörjade utbildning är att kommunicera/tänka/reflektera/analysera i olika former av text. Jag tänker att en blogg är ett sådant ypperligt verktyg för att träna på just de där sakerna att jag liksom inte kan låta min alldeles egna blogg fladdra runt oanvänd i cyberrymden (hopplöst ocoolt ord, jag vet). Men kreativiteten sätter sig på tvären. Kväll efter kväll.

och så ett citat.

Ingen konversation är så tråkig som den där alla är överens.

M. De Montaigne

Indeed.

...

Helt plötsligt har man påbörjat ett nytt studentliv. Via Island blev Halmstad till Uppsala. Engelska blev Retorik. Trygghet blev kaosartad nystart. Men nu tror jag att jag har landat. Och kanske kanske så betyder det skrivlust och textproduktion, både i studiesyfte och i ren jag-bloggar-alltså-är-jag-anda.

wohooo.

Jag har bestämt mig. Jag har blivit antagen. Jag har tackat ja. Jag ska läsa kandidatprogram i litterär och retorisk kommunikation i höst. Gud Så Himla Trevligt det är att faktiskt ha tagit ett beslut!

Seriöst alltså...

Jag undrar hur man vet vad man vill, typ säg vad man vill plugga för nåt. Jag undrar hur sjutton men väljer mellan två alternativ som båda är potentiellt himla bra. Jag undrar hur Man Bestämmer Sig. F r u s t r a t i o n e n.

en Ferlin till lunch.

Det är så erbarmligt lite
en människa kan förstå.
Man skulle ej grubbla och tänka
men tänker och grubblar ändå.
Och dagarna fogas till veckor,
veckorna fogas till år.
Man skulle ej snärjas av grubbel
så hastigt som tiden går.
Nils Ferlin (Från mitt ekorrhjul)

Tack Bob!

Hittar en gammal dagbok. Årskalender 2009. Borde kanske kännas som igår, men det gör det inte. Det känns knappt bekant, känns som länge länge sedan. Hur som helst så är dagboken förutom mina egna tankar också fylld med citat. Lösryckta meningar från här och där. Jag gillar ord. Jag har gillat ord länge. Framförallt gillar jag ord sammansatta till meningar. Jag har samlat på dem sedan någon gång på mellanstadiet. Har kladdat ner rimmade flickdikter i osmakliga anteckningsblock, låttexter i rutiga kollegieblock (man skulle räkna matte, men hur spännande var det...) och romancitat i inbundna pärmar. Jag har massor av ord sparade. Vissa viktigare än andra. Ord och betydelser som har träffat mig nånstans i magtrakten. Som har gjort skillnad för en liten stund, som har tröstat för att sedan tappas bort bland egna anteckningar, stenciler och procentuträkningar. Ibland har jag trott att de är borta på riktigt. Ibland har jag glömt bort dem. Ibland har jag känt mig utan tröst. Men jag hittar de där blocken igen och igen. Igen och igen blir jag träffad i magtrakten. Igen och igen gör de lite skillnad i mig.
(Exempel nedan!)

Det finns bättre saker att prenumerera på
än känslan av sin egen otillräcklighet.
Bob Hansson

Så sant så sant. Tack Bob.

?

Ibland vill jag skära ut ett litet stycke tid. En stund som jag sedan kan förvara isolerad från yttre påverkan. Skyddad från det där som tiden gör med minnen. Den där lilla utskurna tidsrymden skulle aldrig bli kladdig av nostalgi. Aldrig nedsmutsad av konsekvenser. Aldrig förvriden. Aldrig romantiserad. Aldrig någonsin analyserad ur varje tänkbar vinkel. Den skulle bilda ett minne som liksom var fixerat. Som var det det var. Just då. Det skulle vara på riktigt. Det skulle inte finnas några frågetecken.

(:

Fairy tales are more than true:

not because they tell us that

dragons exist, but because

they tell us that dragons

can be beaten.

-G.K. Chesterton

Liksom andas bara.

Sommar är det när man cyklar omvägar hem från jobbet bara för att man vill andas nästan ljummen kvällsluft. Man vill liksom passa på att susa fram över kullerstenar och dåligt underhållen asfalten innan alltsammans är snötäckt igen. När det är sommar har man röda Converse enbart för att de gör sig så bra mot asfalten. Man lyssnar på en otäckt svängig låt som man inte vet namnet på i sin nya fantastiskt portabla musikspelare. Allt har ett svagt skimmer omkring sig, eller så har ens glasögon sett sina bästa dagar. I en trädgård ser man en rosa julgran dekorerad med pappersblommor. Den är osmaklig men glad.

Det är sommar och man tror att man kommer känna sig nöjd i evig tid bara man får andas djupt och se en julgran då och då.

Tårar och glädjeskutt.

Men Herregud så bra den här boken Tiger av Mian Lodalen är! Den fick mig, i nästan samma andetag, att både gråta små lätta sorgetårar och nästan glädjeskutta runt köksbordet. Det är sannerligen ett tecken på utmärkt litteratur det. Låna den hemma hos mig eller på närmsta bibbla (förövrigt är bibblan ett himla charmigt ord som jag nog ska försöka börja återanvända)!

Så jävla mycket glädje.

Man inser att man har ett fantastiskt jobb när man kommer till sommarens första arbetspass och möts av en glädjestrålande halvdöv tant i småblommig klänning som sträcker ut armarna, innerligt kramar om en och utbrister "jag är så glad att Du är här". I den stunden uppstår gärna en gnutta lycka, som sedan håller i sig resten av kvällen.

?

Det är "några månaders" väntetid på min vårdcentralen. Det känns helt absurt.

Nedslagen, upprymd och lite frälst.

Jag börjar om här och nu. Vet inte vad som hände med skrivpeppen. En dag var den som man säger bortblåst. Helt väck liksom. Typ nedsjunken nånstans mitt i Nordatlanten är min skarpaste gissning. Slutsatsen och det enda egentligt intressanta är att jag har hittat den igen. Eventuellt. Om det är så så är det hälften min egen och hälften B. Malmstens förtjänst. Hon är nämligen min nyaste idol. Hon har slagit mig mentalt till marken upprepade gånger de senaste veckorna. Jag vill ha mer Bodil i mitt liv. Som tur är finns det bibliotek till sånt!

Hur som helst, då kör vi igen.

Att trampa iväg.

Nu cyklar jag ta mig sjutton. Hallå semestertider!

Hade jag haft någon form av portabel musikspelare så hade jag haft den här låten i hörlurarna: Moneybrother – Downtown Train (Tåget Som Går In Till Stan)

Att lyssna på Bob Dylan.

Att reflektera över en isländsk vinter.

När jag kom hit den trettonde september gjorde jag en kort lista på vad jag ville få ut av min vinter. Jag bestämde att jag skulle andas mycket och djupt, läsa (som i skönlitterärt!) varje dag, spara pengar samt lära mig åtminstone lite isländska. Det känns skönt att kunna summera de här dryga sju månaderna och inse att jag lyckats helt ok bra i de ambitionerna. Jag har sparat mindre än jag ville och lärt mig rätt marginellt med isländska, men jag har läst och jag har andats. Andats. Andats. Andats. Jag har laddat alla emotionella batterier jag har kunnat hitta. Om det inte lät så fånigt skulle jag skriva att jag har hittat ett alldeles eget inre lugn. Liksom som en kärna av stillhet och säkerhet. Jag känner mig tillfreds och hoppfull. Istället för orolig, rastlös och utan riktning. Det är lite som att ha hittat en skatt. Men det känns som sagt lite larvigt och klyschigt, så jag skriver inget om det. Jag håller det hemligt, försöker gömma den där skatten på ett lagom bra ställe - nånstans där den är skyddad men inte borttappad, tillgänglig men inte blottad. En lagom säker plats från vilken jag på ett lättvindigt sätt kan plocka fram den vid behov, tänka visst-ja-jag-har-ju-den-där-skatten-nånstans och låta saker och ting falla på plats igen.

Att föredra Staffan men tycka att Cornelis ändå är Cornelis.

"Jag är lika varm som Saturnus minst och stark som en järnmagnet"
Staffan Hellstrand – Till Linnéa - Via Leonard Cohen & Cornelis Vreeswijk – Till Linnea via Leonard Cohen

Att vara utan titel men full av liv.

God Help The Girl – God Help The Girl & Belle & Sebastian – Little Lou, Ugly Jack, Prophet John (feat. Norah Jones) = :)

Att ha haft det så himla bra.

E. räddade mig från slutspurts-tristessen. Det tackar jag ödmjukast för.

Att leta livsuppgifter och avfärda förslag.

Inom loppet av en frukost har jag fått påpekat för mig i runda slängar fyra gånger att jag borde/kommer/ska/måste hitta en islänning att gifta mig med. Det är en oerhört charmant isländsk kvinna i 60-årsåldern som tycker att det är hennes uppgift att göra klart det här för mig. Min livsuppgift är alltså att slå mig ihop med en rödlätt, skäggig ung man från säg Kirkjubæjarklaustur (uttal = [ˈcʰɪrcjʏˌpaɪjarˌkʰlœɪstʏr] ). Det känns lite smått obehagligt. Jag funderar på om hon säger detta till alla utländska kvinnor hon träffar eller om hon bara fått för sig att mina gener är särskilt åtråvärda på något vis. Hur som helst så kommer jag att göra damen besviken på den här punkten genom att försöka undvika Kirkjubæjarklaustur i minst några år framöver och leta reda på någon annan form av livsuppgift. Vilken som helst.

p.s. Det här är inte en nedlåtande text om isländska män. Även om det kanske kan låta som att det finns en sådan antydan. Isländska män är väldigt dekorativa, sådär liksom genuina och sen har de oftare än andra en egen bondgård. Det har jag vetat både länge och väl (sen jag var 16 om vi ska vara exakta).

Att utsätta sig för kyla.

Ponera att jag gick barfota i snö för att ta den här bilden.

Att vara not so strong and independent.

Två veckor nu. Sedan ska jag och min mamma sitta på en veranda på en gata där jag bott i många herrans år och lyssna på sånt som typ Stefan Sundström sjunger. Min pappa ska ta med mig på motorcykelutflykt (det har jag bestämt mer eller mindre utan hans inblandning) och kanske bjuda mig på en fika. Det blir bra.

Notering: Jag är alldeles strax 24 år och jag saknar mina föräldrar mer än jag någonsin har gjort. Mer än när jag som åttaåring åkte på skolresa till Gröna Lund. Mer än när jag som 11-åring var i Skara på deras berömda sommarland och egentligen inte ville åka en enda vattenrutschbana men åkte nästan alla ändå. Och framförallt mer än när jag som sextonåring envisades med att åka runt och spela handboll överallt och ingenstans. Jag trodde att jag var vuxen och självständig och sånt nu ju! Typiskt misslyckad frigörelseprocess när man analyserar det här (mamma: jag skojar). Men det gör inget, för jag är glad, förväntansfull och en massa annat sånt trevligt!

Att nyansera avundsjukan.

Fast alltså, om man är fransos så verkar man vara tvungen att röka såna där små små cigaretter. Vad de nu kallas. Det verkar ändå vara en klart negativ del i att vara fransk ju. Man måste fimpa dem på konstiga ställen och sen luktar allt man tar i äckelrökigt. Andra gånger är jag med andra ord inte lika avundsjuk på fransmännen.

Att vara avundsjuk på folk från typ södra Frankrike.

Det finns en alldeles särskild sorts samhörighet franska människor emellan. När de möts på en oväntad plats (säg exempelvis i Hveragerdi, Ísland) och efter en hastig blick på varandra inser att de båda är fransyskor/fransoser så liksom uppstår ögonblicklig magi. Det är fint att observera hur människor under loppet av ett par minuter går från att vara totala främlingar till att samtala som om de varit vänner i en mindre evighet. Jag önskar mig lite av deras självklara sociala viljan/förmåga/säkerhet. Jag är lite avundsjuk på folk från Frankrike ibland.

Att vara sårbar.

Bra. Sevärt. Intressant. Fint. Roligt. Och så vidare. Se!

Att längta efter SJ och Örebro ta mig tusan.

25 dagar är för mycket brukar Annika Norlin sjunga (såhär va: Hello Saferide – 25 days) och jag är benägen att hålla med. Det känns som att tiden kommer emot mig avsevärt långsammare än vanligt. Jag vill heja på den lite, peppa, ropa nåt klämkäckt så att den ökar på takten en aning. Jag orkar inte vara en tjugotreåring på Island längre. Mentalt känner jag mig nämligen som en typisk 24-åring med gigantisk ryggsäck. I mitt huvud åker jag tåg utan platsreservation mellan Arlanda och Närke. Vi rullar in till resecentrum i Örebro och jag förbannar tåget som är så snålt byggt att man inte kan röra sig med (gigantisk) ryggsäck på axlarna. I mitt huvud är det slutet av mars, vår i luften och mammor och pappor på perrongen!

p.s. Island är grymt ju. Men 7 månader liksom. Kom igen. Man måste få ha rejäl, bitter hemlängtan. Längtan som skaver. Längtan som liksom kryper runt i kroppen. Längtan som gör en sur och vresig. Längtan som håller en vaken om kvällarna.

Att behöva rosiga kinder.

Det allra bästa med det där spelet att man kan illustrera mitt arbete så himla bra med korten. Tvätta. Laga. Bära. Handla. Städa. Tvätta lite till. Handla igen. Städa mer. Och så vidare. Men framförallt: Le och var glad. Le och var glad. Le och var glad. Om jag bara hade de där rosiga kinderna också.

Att hitta gulliga saker.

En annan trevlig sak som jag hittat under vintern är ett typ Löjliga familjen-spel, d.v.s. ett sånt där kortspel som går ut på att man ska samla kvartetter! Men ärligt talat, värsta propagandan ju, ingen blir väl sådär rosig och lycklig av regn? Hur som helst (och viktigare): notera de gula gummistövlarna! Så jäkla trendigt.

Att hitta en bra grej.

Förra veckan hittade jag en kvarglömd karta över Tjeckien. Det är jag fortfarande glad över! Ska ju som av en händelse dit.

Att låtsas.

Snöflingor stora som femtioöringar trillar ner från himmelen idag. Men jag tänker fortsätta gå runt och inbilla mig att det är vår. Finns inget att förlora. Idag börjar förövrigt den officiella Sverige-nedräkningen. 31 dagar!

Att införa.

Vi borde införa kindpussar på bred front i Sverige. Man blir glad av kindpussar.

Tillägg: Glada nyheter!

Att dricka grädde.

Kaffe + grädde + IKEA-mugg + Tobias Fröberg – Somewhere In The City = bra.

Att ägna tidiga morgnar åt städning efter andras fylleslag.

Precis som beräknat så blev det massaker av all alkohol och mat och tyskar och sånt. Till tyskarnas försvar kan sägas att de är både trevliga, väluppfostrade och snygga. Men ändå - massaker. Jag hoppas att det här är min sista stora, törstiga grupp turister för den här säsongen.

Att överkonsumera.

Herregud, denna överkonsumtion. Isländska researrangörer borde lära sig att deras kunder aldrig äter/dricker/stoppar i sig så mycket som de beräknat. Alltid samma visa. Det släpas hit öl, vin och tilltugg i enorma mängder även fast det inte finns en chans i helvetet att allt kommer att kunna konsumeras. Man kan förvisso äta jävligt mycket men man Kan Inte Äta Hur Mycket Som Helst. Inte ens ett gäng tyska företagsjättar, som har betalat multum för att åka till Island och ägna sig åt kombinationen lyxäventyr/frosseri, är utan botten. Även deras kroppar säger stopp liksom. Antingen spricker magsäcken lite i nedre kanten (obs: fakta som jag hittat på själv) eller så faller man ihop medvetslös till följd av alkoholen (obs: fakta som är riktig fakta) och hur som helst blir följden att man slutar äta (och att man med stor sannolikhet mår riktigt riktigt dåligt). Det finns en gräns. Så, Isländska arrangörer av frosseri-turism, mitt råd till er är att rätt och slätt åtminstone halvera inköpen. Alla skulle bli gladare av det. Även jag!

Illustration i siffror: 9 plattor öl + 7 flaskor vitt vin + 7 flaskor rött vin + 2 flaskor brännvin + 16 tyskar + förrätt + varmrätt + dessert + 5562 jordnötter + okänt antal annat tilltugg = massaker/fylleslag/katastrof/spyor

(Ursäkta min lite makabra, väldigt rättframma men ändå helt osammanhängande beskrivning av det här. Jag är tydligen lite upprörd märker jag.)

Att komplimentera.

Vad skulle man göra utan komplimanger? Eventuellt skulle man bli liggande under ett bord nånstans och krampaktigt krama sig själv. Man skulle blunda sitt allra hårdaste och mascaran från i förrgår skulle vara överallt utom just på ögonfransarna. En välplacerad komplimang lyfter vilken skitdag som helst. Det är sant. Glädjen vinner jämt. Till slut.

Att sjunga fan fan fan.

Thåström – Fanfanfan - Kl. 03.00 på natten Det här var egentligen gårdagens sång, men jag funderar starkt på att även göra den till dagens. Och nej, min sinnesstämning är inte bitter, melankolisk, nedstämd eller nåt i den stilen - det är bara en sån fruktansvärt trevlig version av den här låten.

Att inspireras.

Mat är som alla vet en stor källa till glädje. Jordnötssmör ger mig dessutom inspiration. Jag undrar när det hände? Jag brukade vara principiellt superskeptisk och typ skrika rakt ut (seriöst alltså...) när någon föreslog att man kunde ha onyttiga saker på smörgåsen (tänk Nutella, tänk sylt, tänk jordnötssmör med bitar). Någon/några måste successivt ha lurat mig in i den energitäta påläggshimmelen/helvetet. Nu ingår alltså flottig jordnötspålägg till och med i min målbild inför vårens cykelsemester. Jag visualiserar havreknäcke med ett rejält lager Skippy och sedan känns det hur lätt som helst att ge sig ut i duggregnet för att uppdatera konditionen. Nästan.

Slutsats: Livet förändras och jag skriver överflödiga texter om krämigt, sliskigt, underbart jordnötssmör. Åh. Herregud. Be mig sluta.

Att generalisera.

Man städar så fantastiskt bra till den här skivan Timbuktu – Alla vill till himmelen men ingen vill dö!

Att göra kulturstudier.

Dagens kulturspaning: Varenda liten 1000-personershåla på den här ön verkar ha 1 - en teaterförening, 2 - ett konstgalleri, 3 - ett fotbollslag, 4 - ett basketlag och 5 - ett handbollslag.

Dagens frågeställningar: Hur sjutton kan det finnas nog med människor för att hålla igång allt det här? Är konstnärerna även talangfulla basketspelare? Spelar landslagsspelarna i handboll i fotbollslagen på somrarna? Och när vi ändå är inne på handboll och världsklass, hur sjutton lyckas den här nationen ha ett landslag med kvalité? (Missförstå mig inte - det är fantastisk roligt - Áfram Ísland liksom! Men hur är det praktiskt möjligt?)

Dagens slutsats: Enligt mina beräkningar kan det inte finnas en enda inaktiv islänning.

Att vara på fel kontinent.

Å herregud. Moneybrother turnerar med Flogging Molly. Man skulle vara i Amerika.

Så här va: Moneybrother – Guess Who's Gonna Get Some Tonight + Flogging Molly – The Worst Day Since Yesterday = succé kan man tänka.

Att vädja till danskarna.

Jag har konstaterat följande under morgontimmarna: Bland det absolut jobbigaste med att som svensk jobba inom turism (alternativt det jobbigaste med att överhuvudtaget vara svensk och träffa andra människor) är alla dessa danskar som envisas med att prata danska. Det är väl klart att danskar talar danska tänker ni nu. Och ja, det är ju sant. Problemet uppstår när Dansken möter Svensken...

Det verkar som att när en dansk träffar en svensk så är danskens omedelbara tanke/reaktion "En frände, en landsmand - äntligen! Tjoho, tjohej, nu kan vi snak dansk och slipper den ubehagelige english". Kära grannar, det är inte riktigt så enkelt. Jag är svensk men varken skåning eller västkustbo, jag var vuxen innan jag träffade min första dansk. Jag måste be om ursäkt; jag förstår er inte. Tyvärr. Jag skulle hemsk gärna vilja förstå er, då kunde vi äta wienerbröd och lära varandra nationalsånger. Vi kunde sitta på en jättelång jylländsk sandstrand och sjunga Bröderna Olsen-låter. Sedan kunde ni komma över till Sverige, vi kunde rida dalahästar i Nusnäs och äta pitepalt hemma hos någon norrländsk farmor. Vi skulle ha så djävulskt trevligt, det inser ju vem som helst.

I nuläget händer sorgligt nog aldrig detta, eftersom vi inte lyckas kommunicera alls vid vårat första möte. Vi börjar på engelska (det går hur bra som helst - jag känner att vi kommer bli typ bästa vänner) och sedan, i samma sekund som jag av misstag råkar avslöja att jag är svensk, börjar ni prata danska. I den sekunden har ni tappat mig. Jag fortsätter visserligen att le och nicka - jag är ju trots allt svensk och artig på ett rent korkat sätt! Jag fortsätter tycka att ni verkar något fantastiskt trevliga, men jag vet ju inte längre vad ni säger. Och där och då liksom glider den potentiellt tokbra grannrelationen oss ur händerna.

Mitt förslag (från Karolina till Alla danskar) är att vi behåller engelskan en stund i våran relation. Vi lär känna varandra, vi äter wienerbröd, vi nynnar Fly on the Wings of Love - sedan lär vi oss sakta sakta att förstå varandras modersmål och till slut sitter vi på den där stranden och bara njuter av varandras grötiga språkmelodi. Vi kommer bli så lyckliga.

Att campa.

Craig Damrauer, morenewmath.com.

Att ha smulor i tangentbordet.

Vårvindar friska. Fy sjutton så härligt det är. Fy sjutton vad jag ser fram emot resten av det här året. Dagens enda allvarliga problem är alla små små smulor som jag upptäckt i mitt tangentbord. Men jag får försöka leva med dem. Man kan inte få allt liksom. Både framtidstro och knäckebrödsfri mellanslagstangent vore ju en rent galen kombination. Det är det som är fullständig livsbalans kanske?

P.S. Jag är inte helt säker på vad jag mumlar om.

P.S. II. Mumla, vilket fint ord egentligen! Mumla, mumla, mumla.

Att ha sorg.

Mina gummistövlar läcker. Jag borde slänga dem i en isländsk soptunna. Mitt hjärta värker av bara tanken. (Okay. Jag överdriver en aning. Men det Känns Lite Sorgligt Faktiskt.)

Att tänka på skavsår.

Jag visualiserar skavsår, jordnötssmör på knäckebröd, packväskor, svett, träningsvärk, tonfisk på burk, tält, rå-skitigt hår, kaffe i termos, tysk korv, asfalt och sånt. Jag föreställer mig besök av europeiska metropoler som Örebro, Linköping, Ugglarp, Straw Town (internationellt välkänt), Malmö, Berlin, Prag och München. 2011 är ett år för cykelsemester, jag känner det i lilltån.

Att vara på bröllopsresa.

Jag vill också vara ett urgulligt kanadensiskt par på bröllopsresa till Island. Men det händer aldrig. Va fan liksom.

Vid närmare eftertanke: Kanadensisk kommer jag ju aldrig bli och giftermål känns eventuellt lite överskattat (förutom festen man kan ha), men urgullig, kär och på semester? Sämre kan man ha det, verkar det som.

Att lova på heder och samvete.

Dagens löfte: Jag ska hålla fingrarna ifrån alla de där lockande bloggdesign-knapparna åtminstone 3 månader från och med nu.

Att tänka på glass.

Att inte vara det minsta bitter.

Storm, regn, slask, storm, regn, slask - vad har jag gjort för att förtjäna det här? (jepp, det här har sakta förvandlats till en blogg som enbart behandlar det isländska vädret. Någon som klagar? Nej, tänkte väl det. Det är ju trots allt ett ämne gott som något.)

Att gå på alldeles för mycket sparlåga.

Island slaskar bort, himlen är vitgrå och jag går på någonslags obefintlig sparlåga. Sånt är läget. Kunde varit värre men det finns ändå en viss förbättringspotential. Det får man säga.

Att längta efter nya äventyr.

Island gör sig bra i vitt, himlen är rosa och jag längtar efter svensk sol och nya äventyr! Sånt är läget.

Att vara dumsnål?

Just nu är jag för snål för att gå till frisören. Jag tänker att jag ska göra roligare saker för mina pengar inom en snar framtid. Och jag tycker att det är en helt ok tanke. Man får offra lite av det här med snyggheten ibland liksom. Sånt är livet. Jag önskar bara att jag hade en frisyr som lämpar sig för den här typen av snålhet. Jag önskar att jag var hårlös alternativt hade valt någon mycket kortklippt variant av huvudhår. Men icke. Jag har valt att ha en luggjävel. Med andra ord en frisyr som inte går att klippa bra (läs rakt) på sig själv eller på andra (om man inte är utbildad). Det här är en sanning. Jag har provat Så Många Gånger. Allra värst var det på Sydafrikaresan 2005 när jag och F. klippte min lugg tills den var mer eller mindre obefintlig (kombinerad med Sverigeblek vinterhud som totalt chockats av afrikanskt solsken så var resultatet inte särskilt smickrande vill jag (inte) minnas...). Nu sitter jag hur som helst här på andra sidan världen med snedaste luggen sedan 2005. Jag är lite bitter, känner mig sådär dumsnål men tröstar mig med att det kanske växer ut igen. Kanske.

Att jobba enligt principer.

Jag praktiserar för tillfället en hemskt ineffektiv men mycket behaglig arbetsmetod, som jag kallar varannan-rolig-principen (inte särskilt fyndigt men va fan). Metoden går ut på att varje gång jag gör en arbetsuppgift (dammsuger några rum, putsar några fönster eller skriver några räkningar) belönar jag mig själv med en rolig aktivitet (läser ett kapitel i min härliga bok, dricker en kopp kaffe och stirrar ut genom fönstret eller läser nästa kapitel i min härliga bok). Det är som ni förstår inte en särskilt komplicerad metod. Jag skulle säga att vem som helst kan lära sig behärska den och jag rekommenderar den varmt - men som sagt, hemskt ineffektiv vad det gäller själva lönearbetet.

Att äta sött.

Dagens dialog, mellan en fransk kvinna och mig.

Den franska kvinnan - You don't need to serve all this different kinds of things for breakfast tomorrow, we only eat suger!
Jag - Ok, so I can take away all the meat and those things?
Den franska kvinnan - Exactly, just keep the bread, the butter and the JAM!

Det känns hoppfullt på nåt vis att det fortfarande finns människor som har socker som ett ledord i sin kosthållning :)

Att klaga.

När de här bilderna kan summera en arbetsdag så vore det synd att klaga. Ändå: Fy sjutton så trött jag är på att bädda sängar. Jag menar det. Fy fy fy sjutton.

Thåström – En perfekt värld

Att vara dekorativ.

Du är hallonströssel. Mycket dekorativt. Inte lika funktionellt. Sött. Knaprigt. Näringsfattigt.

Att ha fint folk på besök.

Jag har gäster från Dalarna. Det gör mig glad. Munter. Upprymd. Sorgfri. Lite smålycklig rent av.

Att vara isigt.

Island ta mig tusan. Polletten trillar ner.

Anna Ternheim – Girl Laying Down - Naked Version

Att gilla med Island.

Jag gillar många saker med det här landet. Typ att kakor heter kökur. Och att jag än så länge har mött väldigt få islänningar som hetsar upp sig över saker. Allt är lugnt, allt ordnar sig, allt kan man göra imorgon. Jag tycker om att åka till mataffären en helt vanlig veckodag och få läsa på dörren att de inte öppnar förens klockan tolv på tisdagar och torsdagar, samt har helt stängt på onsdagar. Jag gillar att det verkar finnas varianter med chokladtopping av alla sorters kaffebröd. Och andra sånna detaljer. Vissa dagar gillar jag till och med att det blåser in sand genom väggarna och att det regnar galet många dagar per år. Det här landet har karaktär på nåt vis. Och charm. Massor av charm.