Att lyssna på Bob Dylan.

Att reflektera över en isländsk vinter.

När jag kom hit den trettonde september gjorde jag en kort lista på vad jag ville få ut av min vinter. Jag bestämde att jag skulle andas mycket och djupt, läsa (som i skönlitterärt!) varje dag, spara pengar samt lära mig åtminstone lite isländska. Det känns skönt att kunna summera de här dryga sju månaderna och inse att jag lyckats helt ok bra i de ambitionerna. Jag har sparat mindre än jag ville och lärt mig rätt marginellt med isländska, men jag har läst och jag har andats. Andats. Andats. Andats. Jag har laddat alla emotionella batterier jag har kunnat hitta. Om det inte lät så fånigt skulle jag skriva att jag har hittat ett alldeles eget inre lugn. Liksom som en kärna av stillhet och säkerhet. Jag känner mig tillfreds och hoppfull. Istället för orolig, rastlös och utan riktning. Det är lite som att ha hittat en skatt. Men det känns som sagt lite larvigt och klyschigt, så jag skriver inget om det. Jag håller det hemligt, försöker gömma den där skatten på ett lagom bra ställe - nånstans där den är skyddad men inte borttappad, tillgänglig men inte blottad. En lagom säker plats från vilken jag på ett lättvindigt sätt kan plocka fram den vid behov, tänka visst-ja-jag-har-ju-den-där-skatten-nånstans och låta saker och ting falla på plats igen.

Att föredra Staffan men tycka att Cornelis ändå är Cornelis.

"Jag är lika varm som Saturnus minst och stark som en järnmagnet"
Staffan Hellstrand – Till Linnéa - Via Leonard Cohen & Cornelis Vreeswijk – Till Linnea via Leonard Cohen

Att vara utan titel men full av liv.

God Help The Girl – God Help The Girl & Belle & Sebastian – Little Lou, Ugly Jack, Prophet John (feat. Norah Jones) = :)

Att ha haft det så himla bra.

E. räddade mig från slutspurts-tristessen. Det tackar jag ödmjukast för.

Att leta livsuppgifter och avfärda förslag.

Inom loppet av en frukost har jag fått påpekat för mig i runda slängar fyra gånger att jag borde/kommer/ska/måste hitta en islänning att gifta mig med. Det är en oerhört charmant isländsk kvinna i 60-årsåldern som tycker att det är hennes uppgift att göra klart det här för mig. Min livsuppgift är alltså att slå mig ihop med en rödlätt, skäggig ung man från säg Kirkjubæjarklaustur (uttal = [ˈcʰɪrcjʏˌpaɪjarˌkʰlœɪstʏr] ). Det känns lite smått obehagligt. Jag funderar på om hon säger detta till alla utländska kvinnor hon träffar eller om hon bara fått för sig att mina gener är särskilt åtråvärda på något vis. Hur som helst så kommer jag att göra damen besviken på den här punkten genom att försöka undvika Kirkjubæjarklaustur i minst några år framöver och leta reda på någon annan form av livsuppgift. Vilken som helst.

p.s. Det här är inte en nedlåtande text om isländska män. Även om det kanske kan låta som att det finns en sådan antydan. Isländska män är väldigt dekorativa, sådär liksom genuina och sen har de oftare än andra en egen bondgård. Det har jag vetat både länge och väl (sen jag var 16 om vi ska vara exakta).

Att utsätta sig för kyla.

Ponera att jag gick barfota i snö för att ta den här bilden.

Att vara not so strong and independent.

Två veckor nu. Sedan ska jag och min mamma sitta på en veranda på en gata där jag bott i många herrans år och lyssna på sånt som typ Stefan Sundström sjunger. Min pappa ska ta med mig på motorcykelutflykt (det har jag bestämt mer eller mindre utan hans inblandning) och kanske bjuda mig på en fika. Det blir bra.

Notering: Jag är alldeles strax 24 år och jag saknar mina föräldrar mer än jag någonsin har gjort. Mer än när jag som åttaåring åkte på skolresa till Gröna Lund. Mer än när jag som 11-åring var i Skara på deras berömda sommarland och egentligen inte ville åka en enda vattenrutschbana men åkte nästan alla ändå. Och framförallt mer än när jag som sextonåring envisades med att åka runt och spela handboll överallt och ingenstans. Jag trodde att jag var vuxen och självständig och sånt nu ju! Typiskt misslyckad frigörelseprocess när man analyserar det här (mamma: jag skojar). Men det gör inget, för jag är glad, förväntansfull och en massa annat sånt trevligt!

Att nyansera avundsjukan.

Fast alltså, om man är fransos så verkar man vara tvungen att röka såna där små små cigaretter. Vad de nu kallas. Det verkar ändå vara en klart negativ del i att vara fransk ju. Man måste fimpa dem på konstiga ställen och sen luktar allt man tar i äckelrökigt. Andra gånger är jag med andra ord inte lika avundsjuk på fransmännen.

Att vara avundsjuk på folk från typ södra Frankrike.

Det finns en alldeles särskild sorts samhörighet franska människor emellan. När de möts på en oväntad plats (säg exempelvis i Hveragerdi, Ísland) och efter en hastig blick på varandra inser att de båda är fransyskor/fransoser så liksom uppstår ögonblicklig magi. Det är fint att observera hur människor under loppet av ett par minuter går från att vara totala främlingar till att samtala som om de varit vänner i en mindre evighet. Jag önskar mig lite av deras självklara sociala viljan/förmåga/säkerhet. Jag är lite avundsjuk på folk från Frankrike ibland.

Att vara sårbar.

Bra. Sevärt. Intressant. Fint. Roligt. Och så vidare. Se!

Att längta efter SJ och Örebro ta mig tusan.

25 dagar är för mycket brukar Annika Norlin sjunga (såhär va: Hello Saferide – 25 days) och jag är benägen att hålla med. Det känns som att tiden kommer emot mig avsevärt långsammare än vanligt. Jag vill heja på den lite, peppa, ropa nåt klämkäckt så att den ökar på takten en aning. Jag orkar inte vara en tjugotreåring på Island längre. Mentalt känner jag mig nämligen som en typisk 24-åring med gigantisk ryggsäck. I mitt huvud åker jag tåg utan platsreservation mellan Arlanda och Närke. Vi rullar in till resecentrum i Örebro och jag förbannar tåget som är så snålt byggt att man inte kan röra sig med (gigantisk) ryggsäck på axlarna. I mitt huvud är det slutet av mars, vår i luften och mammor och pappor på perrongen!

p.s. Island är grymt ju. Men 7 månader liksom. Kom igen. Man måste få ha rejäl, bitter hemlängtan. Längtan som skaver. Längtan som liksom kryper runt i kroppen. Längtan som gör en sur och vresig. Längtan som håller en vaken om kvällarna.

Att behöva rosiga kinder.

Det allra bästa med det där spelet att man kan illustrera mitt arbete så himla bra med korten. Tvätta. Laga. Bära. Handla. Städa. Tvätta lite till. Handla igen. Städa mer. Och så vidare. Men framförallt: Le och var glad. Le och var glad. Le och var glad. Om jag bara hade de där rosiga kinderna också.

Att hitta gulliga saker.

En annan trevlig sak som jag hittat under vintern är ett typ Löjliga familjen-spel, d.v.s. ett sånt där kortspel som går ut på att man ska samla kvartetter! Men ärligt talat, värsta propagandan ju, ingen blir väl sådär rosig och lycklig av regn? Hur som helst (och viktigare): notera de gula gummistövlarna! Så jäkla trendigt.

Att hitta en bra grej.

Förra veckan hittade jag en kvarglömd karta över Tjeckien. Det är jag fortfarande glad över! Ska ju som av en händelse dit.

Att låtsas.

Snöflingor stora som femtioöringar trillar ner från himmelen idag. Men jag tänker fortsätta gå runt och inbilla mig att det är vår. Finns inget att förlora. Idag börjar förövrigt den officiella Sverige-nedräkningen. 31 dagar!