Inom loppet av en frukost har jag fått påpekat för mig i runda slängar fyra gånger att jag borde/kommer/ska/måste hitta en islänning att gifta mig med. Det är en oerhört charmant isländsk kvinna i 60-årsåldern som tycker att det är hennes uppgift att göra klart det här för mig. Min livsuppgift är alltså att slå mig ihop med en rödlätt, skäggig ung man från säg Kirkjubæjarklaustur (uttal = [ˈcʰɪrcjʏˌpaɪjarˌkʰlœɪstʏr] ). Det känns lite smått obehagligt. Jag funderar på om hon säger detta till alla utländska kvinnor hon träffar eller om hon bara fått för sig att mina gener är särskilt åtråvärda på något vis. Hur som helst så kommer jag att göra damen besviken på den här punkten genom att försöka undvika Kirkjubæjarklaustur i minst några år framöver och leta reda på någon annan form av livsuppgift. Vilken som helst.
p.s. Det här är inte en nedlåtande text om isländska män. Även om det kanske kan låta som att det finns en sådan antydan. Isländska män är väldigt dekorativa, sådär liksom genuina och sen har de oftare än andra en egen bondgård. Det har jag vetat både länge och väl (sen jag var 16 om vi ska vara exakta).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar