Strindberg, Strindberg, Strindberg.

Jag har en teori om att August Strindberg kanske hade humor trots allt. Det kan knappt min fördomsfyllda hjärna hantera. Dock baserar jag antagandet på enbart ca 90 sidors läsning, vilket väl knappast kan kallas att vara väl inläst på författaren i fråga. Jag återkommer kanske i ämnet.

Okunnig i ämnet.

Att hålla ett informerande tal om sig själv borde vara enkelt. Man borde vara väl inläst. Man borde kunna vrida och vända på det. Hitta den optimala vinkeln. Det borde inte vara något problem att stå för det man säger. Det borde inte vara något problem att veta var man står. Vad som är viktigt.

Men inte. Att hålla ett informerande tal om sig själv är allt annat än enkelt. Jag känner mig helt okunnig i ämnet.

Misstänksam.

Jag misstänker att jag är världens suraste människa. Misstänker att jag är den enda människan i världen som aldrig (och jag menar aldrig) kan tygla mitt humör. Misstänker att folk till slut inte kommer stå ut med mig.

Till sist misstänker jag att ovan skriva rader framstår som 1, orealistiska men framförallt 2, oerhört självcentrerade. Vilket känns helt ok. Jag misstänker nämligen att jag är både orealistisk och kopiöst självcentrerad.

P.S. om någonslags bitterhet har lyst igenom denna text så är allt som det ska vara.