Vi är i en stad där parkbänkarna är turkosa. Det är första gången vi ses sen den gången vi sågs som var så länge länge sen nu. Den gången du hade dreadlocks. Det har gått ett par år. Nästan mer. Ditt hår är kortare. Mycket är annorlunda. Situationer har förändrats. Det som var självklart är inte längre givet. Men dina ögon har behållit sina färger. Ögon har en tendens att göra det tror jag. Hur som helst. Nu är vi alltså i en stad med turkosa parkbänkar. Det är fint väder och sådär. Vi väntar på en buss. Jag förlorar mig i tanken. Försöker lägga pussel. Konstaterar gårdagen och försöker sammanfoga den med det som är nu eller kanske ännu hellre med det som kommer vara nu imorgon.
Sen sist vi sågs har du pluggat alldeles för mycket matematik. Du har flyttat mellan länder och världsdelar. Alltid varit minst en flygstol bort. Och sen sist vi sågs har du försökt lära dig andas igen. Hur man andas utan att kvävas. Hur man transporterar syre. Hur man skapar trygghet av inandningsluft. Och sen sist vi sågs har du tvivlat på precis allt. Du har undrat hur man bär sig själv och litar på andra och tvärtom kanske. Och sen sist vi sågs har du målat över allt med vattenfärg gång på gång. Utan att fatta att just vattenlösligheten är själva grejen med sån färg. Utan att förstå att tårar mest är vatten och att en enda tår sköljer bort allt som är färgglatt, glansigt och på ytan välordnat.
Sen sist vi sågs har jag köpt minst tre prickiga klänningar. Jag har ramlat runt och provat allt jag vågat. Skrapat knän, ångrat envishet och somnat på kaklat golv. Och sen sist vi sågs har jag försökt komma på hur man gör för att inte ständigt längta bort. Hur man gör för att inte fastna under en jordnära ullfilt i en alldeles för bred ikeasäng. Hur man bryter spiraler. Och sen sist vi sågs har jag känt hopplöshet. Jag har undrat hur man hittar riktning när allt mest är tomhet. Och sen sist vi sågs har jag skrikit mig hes utan att ens själv lyssna. Och sen sist vi sågs har jag också målat vattenfärg. Lager efter lager. Så jävla mycket vattenfärg.
Joråsåsatt.
Vi åker hur som helst gul lokalbuss nu. Och nånstans där på väg in till centrum säger du att du nog tror att du kanske har kommit på hur det här med andningen fungerar igen. Att du tror att du kanske är glad snart. Och jag gråter. Våldsamt och barnsligt. En gråt som är lättnad. En lättnad efter en oro som jag knappt visste att jag kände. En oro för att du kanske inte skulle orka vilja bli glad. Inte orka vilja komma på hur man gör när man andas.
Nu är vi alltså här. Vi sitter på varsitt blekgrönt säte på en gul lokalbuss i en stad med turkosa parkbänkar i ett land där ingen av oss föddes. Jag har gråtit. De andra passagerarna har sneglat lite. Du har kramat mig. Jag har kramat tillbaks. Vi är här. Vi är äntligen på väg åt rätt håll. Vi ska österut.
Vi går av vid nästa hållplats säger du. Det gör vi.
