Att vara utan rubrik (2.0).

I mitt bröst finns en tunnhårig man med svarta stödstrumpor. Han är knappt 160 cm på höjden men har världens längsta öronhår (som någon slags kompensation?). Sista gången han köpte glasögonbågar var året typ 1982. Han sitter i en extremsittvänlig fåtölj med händerna knäppta över magen. Tittar på sport eller lyssnar på något som till exempel Ella Fitzgerald – It's A Pity To Say Goodnight. Ibland pratar han upprört om något som retar honom (finns både en och två saker. Det är viktigt med principer. Det vore bra om alla hade samma principer. Rätt principer.). Ofta har han utläggningar om hur mycket han tycker om sina flickor, barnbarn o.s.v. Det är omöjligt att inte känna sig älskad.

I mitt bröst sitter en tunnhårig man i en sittvänlig fåtölj. Han har lösgom, fläckig hud och snus (grov portion) under läppen. Han är snyggast i stan. Utan större konkurrens.