Att lyssna på nåt i stil med Sonata Arctica.

Måndag kväll. 11 oktober. Hveragerdi. Det är frisk kyligt i luften utan att vara kallt. På trappan framför samhällets videobutik/kiosk/snabbkök sitter ett tiotal pojkar i 15-16-17-18-årsåldern. De har keps. De är ganska coola på ett sånt där tonårigt vis. De ser avslappnade ut. Som om de hör hemma, som om de har ganska mycket rutin på att sitta på just den här cementtrappan. De är samlade kring en mörk bil. Alla dörrar står på vid gavel. Ur högtalarna strömmar något i den här stilen Sonata Arctica – Shy. Ljudnivån är hög, natten är mörk och på det hela taget är det på något vis jävligt vackert.

Jag lämnar tillbaka min dramakomedi genom filminkastet. Önskar att jag varit lite mer av en isländsk tonårskille så att jag kunde ha sjunkit ner på asfalten, lutat mig mot husväggen och njutit av stunden (utan att riskera att framstå som en perverterad invandrarkvinna). Skyndar mig hem istället.