Att helst vilja vara medelpunkten av hela stora världen.

Ibland ger livet en ett lätt slag över kinden. Inte oförskämt hårt. Inte skadligt på något vis. Mer som ett lite för hastigt uppvaknande (ni vet det där som väckarklockor åstadkommer i princip varje morgon). Obehagligt men ofarligt. Då och då kommer dagar när det blir tydligt att inte hela världen kretsar kring en själv. I alla fall inte alla andras värld. Inte alla andras medvetande. Inte alla andras tankar och handlingar. Människorna runt omkring en agerar inte alltid efter sin stora osjälviska lust att tillfredsställa just mig. Det bara är så. Självklart egentligen såklart (och säkerligen också väldigt sunt för alla parter). Vi behöver nog alla vara våran egen medelpunkt. Måste låta våra världar snurra kring oss själva. Vara centralfigurer i våra egna verkligheter. För att liksom kunna trivas. Må bra. Stå ut. Allt det där. Men ändå. Ibland så önskar jag nog faktiskt att jag kunde få vara någonslags mittpunkt även utanför mig själv. Att jag var centrum. Eller åtminstone en hyfsat central förort.