Jag tror det är februari, men kan inte svära på det.Livet är lite luddigt i kanterna för tillfället.
Vi är nånstans i vimlet.
I en mellansvensk stad med massor av kaktusar.
Vi rör oss i ett stadsnät som jag inte behärskar.
Jag tar rygg på er. Orkar inte virra själv.
Vill inte fråga efter vägen.
Jag åkte hit för att spräcka min egen bubbla.
Sova på madrass istället för i ikea-säng.
Skaka om glaskupan.
Se om snön faller åt samma håll här.
Vi är på konsert.
Sofia sjunger om hjärtan där dagen gryr.
Och om kråkor.
Allt kunde ha varit bra.
Tryggt. Stämningsfullt. Självklart.
Vintern borde vara nästan slut nu.
Och även om det fortfarande är kallt,
även om jag fortfarande klär mig i mina tätaste halsdukar,
även om jag fortfarande gråter is varje kväll
- så sitter ni bredvid.
Det borde räcka ju.
Eran närvaro borde ge mig ro.
Istället har jag bomull i halsen. Vatten i ögonvrån.
Istället vill jag resa mig upp, välta ett par stolar,
skrika från magen att det är nog nu.
Skrika att jag klarar fan inte mer.
Skrika från hjärtat att det är dax.
Dax att släppa sargen.
Komma in i den förbannade matchen.
Sluta hålla krampaktigt i min egen jävla oförmåga.
Vi äter hamburgare, men aldrig efterrätt.
Bartendern har skägg.
Han är snygg, men det är det bara jag som fattar.
Vi halkar runt på kullersten. Vi skrattar.
Morgonen efter vänder jag hemåt.
På stans största bokhandel köper jag en anteckningsbok.
Linjerat papper i röda pärmar.
I butiken bredvid en turkos t-shirt.
Jag sätter mig på tåget som ska korsa landet,
öppnar min nyblivna dagbok och skriver med små bestämda bokstäver:
Det är nog NU.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar