Jag fick syn på solnedgången och tog ett snabbt beslut: mot stranden! Satte mig i bilen, körde iväg, upptäckte att tanken snart var tom (den där lampan i form av en bensinpump lyste lite sådär obehagligt guloranget) men tänkte - som den dumma fan jag är - NU KÖR VI (Jag rullade ju liksom redan, är ju så otroligt (otroligt) ansträngande att stanna vid någon av de tio bensinstationer som ligger precis i närområdet). Detta beslut ledde till att jag under hela min solnedgångsjakt var sjukligt nervös över att bli stående längs en sliten asfaltsväg mellan Selfoss och havet. Väl framme vid stranden (solen hade gjort sitt för dagen), fotograferade jag lite och frös sedan som en tokig om fötterna, eftersom gummistövlar inte är ett klockrent vinterplagg. Frusen och utan att ha lyckats fånga solen på bild börjar jag köra hemåt igen. Nervositeten för bensintorka stiger nu i en fruktansvärd takt. Med all säkerhet 10 gånger snabbare än bensinnivån faktiskt sjunker. När jag till slut svänger in på bensinmacken är jag ett mindre nervvrak. Ett nervvrak som kan andas ut. I alla fall den här gången.Jag vet inte vad poängen med den här historien är. Vet inte ens om jag skulle kalla den en historia. Men det jag försöker lära mig av dagens och tidigare liknande erfarenheter är att alltid tanka innan bensinpumpen har börjat lysa sitt retsamma sken. Misstänker dock att jag inte kommer lyckas dra ordentlig lärdom förens jag står på en ödslig grusväg, någonstans i säg Ukraina med en tank som bokstavligt talat ekar tomt och en bil som vägrar röra sig en halvmeter till. Då kommer jag vara bittrare än någonsin, men sedan kommer jag äntligen förstå: Bilar är inte som människor, de går varken på luft eller vilja!
Hur som helst. Det blev en del fina bilder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar