Att längta till Skogsnäs.

Stefan Sundström, även känd som Gud, har släppt en skiva nyligen. Bara det är ju helt fantastisk. Skivan heter förövrigt Ingenting har hänt och om det inte har framgått än, så gillar jag den. Jag kommer i och för sig på mig själv med att tokgilla allt han gör (med undantaget Bongo Brains...) och jag har nog varit ganska urskillningslöst i mitt gillande ända sedan jag fick Hjärtats melodi i julklapp av min mor. Det var julen 2004, jag var 17 år, lyssnade antagligen mest på ren skitmusik (med undantaget Oasis) och var inte direkt överväldigande positiv till mammas val av klapp. Ack så fel jag hade.

Kontentan är väl att jag inte är någon kritisk Sundström-lyssnare! Så här fortsätter hypen:

Låten Skogsnäs är fruktansvärt fin. Den är melankolisk. Den är nostalgisk. Den är naturromantisk!

"Jag längtar till Skogsnäs, till villande mo, till spårsnö och möjligen få syn på lo. Jag längtar till Delsbo och mörtleken där, till Gunnar som sjunger om någon han har kär (...) Visst röktes och dracks det, visst skymde det på. Men det blev aldrig mörkt, i ljuset blev alla blå. Janne, minns du Diana? Hennes rostiga röst och hur rostiga änglar steg ur hennes bröst"

Vad ska man säga. Det är bra liksom.

Skivan innehåller också en cover på låten Nidelven. Det är en sån där låt som halva Sveriges musiker i vis/dansbandsgenren har spelat in, bl.a. Flamingokvintetten och Roland Cedermark. Hur som helst så är det ursprungligen en norsk sång, skriven på 1940-talet. Norrmännen kan de också! Även om det måste påpekas att svenskarna i Flamingokvintetten rent av dödar den i sin version... (Lyssna inte!) Men heja Stefan!

(Bild från stefansundstrom.se)