Att vara av det dekorativa könet.

Dagens citat om kvinnor, hämtade direkt ur Oscar Wildes The Picture of Dorian Gray.

"I am afraid that women appreciate cruelty, downright cruelty, more than anything else. They have wonderfully primitive instincts. We have emancipated them, but they remain slaves looking for their masters, all the same. They love being dominated"

OCH

"My dear boy, no woman is a genius. Women are a decorative sex. They never have anything to say, but they say it charmingly"

Sådana är vi förstår ni. Dekorativa och lite småmasochistiska. Det är härligt hur roat provocerad man kan bli av att läsa ett litet stycke 1800-talslitteratur.

Att fotografera regntunga maskrosor i grannens trädgård och att inte vara Pär Gezzle.

Min c-uppsats är bara så himla inlämnad. Det firar jag med att bli oproportionerligt road av att lyssna på Lars Demians supermelankoliska version av Här kommer alla känslorna på en och samma gång från albumet Att inte vara Pär Gezzle. Heja Halmstads musikelit!

Att lyssna på dansband.

En ungefär 40 mil lång familjeroadtrip, med Sven-Ingvars i högtalarna (+ självskriven och traditionsenlig allsång) och rejält intag av friterade räkor i Smålandsstenar, har tagit mig tillbaka till Lindesberg i Bergslagen. Jag bor från och med idag och på obestämd framtid i mina två resväskor. And I like it. Snart en extra sväng till Halmstad och sen Askland (Äntligen!)! "Två mörka ögon och leendet du gav mig"

Att inte skriva.

Jag vill helst skriva något fint om hur det är att skrubba spisen, lyssna på Lisa Ekdahl (I Tveksamhetens tid) och vänta på att sin alldeles egna familj ska ta sig till rätt sida landet. Men jag tror att jag struntar i det.

Att ha ett liv i lådor och en hjärna på helspänn.

Nu har jag förpackat mitt materiella liv i kartonger och önskar att det fanns två extra bananlådor, där jag kunde packa ned min väldigt närvarande uppsatsångest och den åh-nej-jag-ska-visst-flytta-redan-nu-insikt som precis har slagit mig i bakhuvudet med full kraft.

Att leverera en klyscha.

Det är de små sakerna i livet som gör det så jäkla underbart att vara vid liv (Så, nu var den levererad). Minimala saker som att lyckas skriva S Ö T, G E N T I L och K Ä R på Alfapet eller att förstå hur mycket man tycker om vissa människor. Tillfällen då man inser hur genuint fantastisk en låt är eller hur mycket man gillar västkustdimman. Stunder när man känner hur underbart frisk luften är (även fast den med all sannolikhet inte alls är så ren och frisk som den upplevs och troligen fullproppad med en massa allt annat en hälsosamma partiklar) eller när man ser en skugga på en husfasad och tycker att den är det vackraste man sett på man vet inte hur länge.

Att vakna mitt på dagen efter en jättefin dröm och inte känna sig besviken över att det bara var en dröm utan lite sådär lagom smålycklig över att man fick chansen att drömma den.

Att digga coola väggmålningar och att inte veta var man påbörjar sin flyttpackning.

Den här Pulp Fiction-inspirerade väggdekorationen hittade jag hemma hos en kompis. Är den inte underbar så säg? Ska nog skaffa mig något likande på nästa ställe jag packar upp mina flyttlådor! Om jag nu ens lyckas få ner mitt liv i kartonger den här gången. Jag vet inte alls i vilken ände jag ska börja. Det är böcker, sladdar, pärmar, mjöl (med mera med mera) överallt och då bor jag ändå på 21 minimala kvadratmeter. Det verkar ju helt och hållet ohanterligt att flytta ifrån ett hus eller ens en tvåa. Jag tror jag måste bo trångt resten av livet. Typiskt.