Geografiskt nära men ändå långt långt långt ifrån de expansiva zonerna; Hufvudstaden, Götlaborg, Skåneland och Bästkusten. Regionerna Där Det Händer. (Vad nu Det är för något) ligger Småstaden. Den har ett himla nedsmutsat rykte. Förknippad med trötthet, stiltje, utflyttning, brist på ambition, nedläggning, arbetslöshet ligger den där skamset någonstans i det svenska inlandet. Den är tristess. Den är samhällen med hus efter hus stående ekande tomma med varsin Till-Salu-skylt nedbankad i gräsmattan. Skyltar som bröjar se rejält slitna ut eftersom de varit ensam trädgårdsprydnad i minst två år, för att ingen i hela världen vill bo där och för att ingen i hela världen vill sälja sin fina villa för de skampriser som ändå erbjuds.
Småstaden kan vara och är ibland allt det här. Gud ska veta att den har gjort mer eller mindre varenda tonåring mer än lovligt frustrerad. Vart Ska Vi Ta Vägen? Till Statoil? Ica? Videomix? Nej. Tråkigt. Tråkigare. Tråkigast.
Men småstaden är fan i mig inte bara trötthet. Inte bara sömnighet utan kreativitet också. Kreativitet och energi som inte är produkter av någon jakt på egentlig lönsamhet utan mer är resultat av en längtan efter aktivitet. Man märker det när man kommer hem till Småstaden. Man ser alla de där småstadsmänniskor som skapar något av den potentiella tristessen istället för att lägga sig framför Så Ska Det Låta och konstatera hur dåligt dåligt dåligt det har blivit på senare år. Det är Flugfest i Flugparken, viskväll på hotellet (bestämd form singularis) eller After Cruisin Rock i ishallen. Man fnissar lite åt småstadsnöjena. Sedan ser man ett par på parkeringen till Hemköp. De hänger vid sin volvo, har en chipspåse på taket, spanar på folket och bilarna. Hon är klädd i svart t-shirt och svarta jeans. Han har keps. Svart keps. Det är lördagskväll och de tuggar friterad potatis på en parkering i Småstaden. Det är liksom vackert.