Strindberg, Strindberg, Strindberg.

Jag har en teori om att August Strindberg kanske hade humor trots allt. Det kan knappt min fördomsfyllda hjärna hantera. Dock baserar jag antagandet på enbart ca 90 sidors läsning, vilket väl knappast kan kallas att vara väl inläst på författaren i fråga. Jag återkommer kanske i ämnet.

Okunnig i ämnet.

Att hålla ett informerande tal om sig själv borde vara enkelt. Man borde vara väl inläst. Man borde kunna vrida och vända på det. Hitta den optimala vinkeln. Det borde inte vara något problem att stå för det man säger. Det borde inte vara något problem att veta var man står. Vad som är viktigt.

Men inte. Att hålla ett informerande tal om sig själv är allt annat än enkelt. Jag känner mig helt okunnig i ämnet.

Misstänksam.

Jag misstänker att jag är världens suraste människa. Misstänker att jag är den enda människan i världen som aldrig (och jag menar aldrig) kan tygla mitt humör. Misstänker att folk till slut inte kommer stå ut med mig.

Till sist misstänker jag att ovan skriva rader framstår som 1, orealistiska men framförallt 2, oerhört självcentrerade. Vilket känns helt ok. Jag misstänker nämligen att jag är både orealistisk och kopiöst självcentrerad.

P.S. om någonslags bitterhet har lyst igenom denna text så är allt som det ska vara.

Ännu ett livlöst blogginlägg.

Kväll efter kväll sitter jag här med sidan för nytt blogginlägg som en flik i min webbläsare. Jag tänker att snart kommer det ett uppslag och då jäklar ska jag hinna med att klottra ner det. Jag tänker att jag ska skriva därför att jag behöver öva. Jag tänker att hela idén med min nyss påbörjade utbildning är att kommunicera/tänka/reflektera/analysera i olika former av text. Jag tänker att en blogg är ett sådant ypperligt verktyg för att träna på just de där sakerna att jag liksom inte kan låta min alldeles egna blogg fladdra runt oanvänd i cyberrymden (hopplöst ocoolt ord, jag vet). Men kreativiteten sätter sig på tvären. Kväll efter kväll.

och så ett citat.

Ingen konversation är så tråkig som den där alla är överens.

M. De Montaigne

Indeed.

...

Helt plötsligt har man påbörjat ett nytt studentliv. Via Island blev Halmstad till Uppsala. Engelska blev Retorik. Trygghet blev kaosartad nystart. Men nu tror jag att jag har landat. Och kanske kanske så betyder det skrivlust och textproduktion, både i studiesyfte och i ren jag-bloggar-alltså-är-jag-anda.

wohooo.

Jag har bestämt mig. Jag har blivit antagen. Jag har tackat ja. Jag ska läsa kandidatprogram i litterär och retorisk kommunikation i höst. Gud Så Himla Trevligt det är att faktiskt ha tagit ett beslut!