När det är vinter så tvivlar man på att det ska bli vår. Sommaren ska vi inte tala om. Den känns liksom fullständigt onåbar. Det där tvivlet ägnar man sig åt helt i onödan. För efter snö kommer slask och efter vårsol kommer sommarvärme och svettfläckar. Likadant är det när man ska prestera saker och ting här i livet. Det behöver inte vara prestationer i bestiga-Mount-Everest-klassen, utan alla de här vardagsbergen som man ska ta sig över. Det kan vara att läsa ut Mansfield Park, en löprunda, en liten dos välbehövlig ärlighet eller ett telefonsamtal. Idag har jag både avverkat en springtur och påbörjat den sista klättringen av berget som den där jäkla boken har skapat. Det känns skönt.Allt det här tvivlet som inte leder till någonting alls ter sig så onödigt när man väl har bestigit sina grushögar.
