Att hångla med marshmallows.

En gång i tiden så visste inte jag hur smarrigt det kan vara med grillade marshmallows. Jag gick runt helt ovetande och tänkte att det var en himla konstig grej att värma skumgodis över elden. Tilläggas bör att det här var en tid då jag gick runt och hade en ganska lång lista på ätbara saker som jag var principiellt skeptisk emot. Till exempel så hävdade jag bestämt att jag aldrig skulle dricka kaffe, att te bara var sunkigt varmt vatten, att sill var rent ut sagt vidrigt och att wienerbröd var lika äckligt. Hur som helst, åter till marshmallowsgrejen.

Min vändning från skeptiker till marshmallow-frälst inträffade sommaren 2005 (alternativt 2004 (?) Mitt minne sviker mig). F. och L. och jag hade bestämt oss för att göra en paddeltur en bit längs Bohrsån och skulle avsluta med att tälta i en fårhage. Förutom ett otroligt glatt humör, mat och nödvändigheter hade vi med oss ett endaste paket kakor. De kakorna åt vi upp till lunch vilket ledde till att vi drabbades av akut sockersug efter kvällsmaten. Vi stod dock inte handfallna i våran misär utan ringde ganska omgående mina föräldrar som fick komma ut med en rejäl dos godis, bl.a. innehållande marshmallows. När mor och far har lämnat oss igen och vi börjar tillfredsställa våra sötbegär, så börjar F. värma på sina skumgodisar. L. och jag ger henne många skeptiska blickar och protesterar ganska högljutt när hon hävdar hur jättegott det är. Men när F. förklarar att "det smakar som att kyssas" sväljer vi förstås hela våran stolthet och grillar glatt marshmallows tills påsen är tom. Vem säger nej till att hångla liksom? Inte vi i alla fall!

Att leva som om självaste livet brann.

Det här är veckans mest fantastiska sång. Freddie Wadling – Du Och Jag (Med Anna Ternheim)De sjunger om att leva som om livet brann. Det känns som en fin och sund livsfilosofi. Eventuellt en lite stressig sådan också, om man väljer att se det så. Jag vet inte. Gillar formuleringen hur som helst. Leva som om självaste livet brann.

Att tycka att världen är så jäkla skev ibland.

Fotografen Zed Nelson projekt Love Me handlar om kroppsideal och vad vi gör för att uppnå dem. En dokumentation av något ganska otäckt. Check it out. Förövrigt är jag förundrad över det här skomodet. Det är lite som högklackat för seriefigurer. Jag borde i och för sig bara låta bli att ha åsikter om just höga klackar. Är liksom inte mitt ämne att uttala mig i.

Att bara citera lite.

"There are so many things that we nearly do and they don't matter at all, and then there are the things that we nearly do that would change everything"
(The Stone Gods - Jeanette Winterson)

Jag har fullkomligt degat in mig i min c-uppsats. Det trängs citat, teorier, sidnummer och stavfel i min hjärna och magen fyller jag med riskakor. Det är ett insnöat liv. Men jag gillar det.

Att bli fullkomligt lycklig över att upptäcka Robyns nya singel.

Robyn – Fembot gör mig glad idag!

Att älska måndagar.

Känns som att vårsolen och livsglädjen håller på att fullkomligt ta över mig. Det liksom spritter i kroppen, allt känns enkelt, framtiden bara kommer och man kan göra vad man vill med den (även fast Island väller ut aska och verkar smått fientlig!). Livet är så oproportionerligt härligt när det är härligt!

Att hitta halvt bortglömda intervjuer.

Jag googlade mig själv (som man gör när man har lite tråkigt i fredagsnatten men är lite för pigg för att dra täcket över huvudet och inser att man är nyfiken på om det hänt något nytt i ens liv!) och hittade en radiointervju (Del1 och Del2) som jag har försökt förtränga länge nog nu. Jag försöker prata om vårat Transsylvanien-projekt men blir tvungen att babbla om en massa annat också. Undrar om man någonsin kommer känna sig okay med att höra sin inspelade röst? Känns tveksamt.