Hon fanns bland träden.
När du satt i fåtöljen. Vid fönstret.
När du tittade mot skogen. Såg vinden.
Hon fanns bland träden.
I skolmatsalen. På gråspräckliga plasttallrikar.
I böckerna du läste. Mellan raderna.
Hon fanns bland träden.
I klassrummet. Två rader framför.
I uppsatserna du skrev. I varje bokstav.
Hon var alltid där. Ständigt närvarande.
På huvudkudden, bakom din rygg låg hon. Tätt intill.
Hennes läppar nuddade din hud.
Du vände dig om.
Du låg så nära som det någonsin gick att komma.
Granskade hennes slutna ögon.
Hennes drömmar rörde sig därinnanför, som fjärilar under den lövtunna huden.
Din sömn ville inte ens närma sig.
Hon fanns bland träden.
Du grät tårar enbart för hennes skull.
Du gick sönder. Igen. Igen. Igen.
Det som var du sipprade ut genom irriterade skrapsår.
Du var täckt av blåmärken som aldrig tycktes vilja blekna.
När du vred dig mellan lakanen värkte det.
Din slumrande hjärna skapade nyckelbenssmekningar och mitt-i-natten-kyssar
Världen var ett minfält.
Du hade sprängt bort ditt hjärta.
Hon fanns bland träden.
Du var tillintetgjord.
En skärva av något som kanske varit du.
Oupphörligt sårad. Ständigt orolig.
Du låg i fosterställning på badrumsgolvet.
Plötsligt hade kaklet alla färger i världen.
Du reste dig upp.
Hon fanns bland träden.
Du sprängde bort skogen.
Krossade okrossbara tallrikar till mattanters stora förskräckelse.
Rusade skrikande ut ur klassrum efter klassrum.
Rev ut sidor. Började om.
Fantastiskt, fast det har jag ju redan sagt. Blev så inspirerad att jag var tvungen att skriva en egen, la upp den på bloggen. Ganska mörkt blev det, men hey, varför måste allt vara ljust alltid?:)
SvaraRadera