Att morgonpromenera.

Förövrigt så gör morgonpromenader mina dagar så mycket bättre. Piggare och effektivare är nyckelord. Känner mig från och till lite sådär sommarglad mitt i det halländska slasket. Sommar är förövrigt en företeelse som jag längtar efter på ett tokigt intensivt sätt. Tänk grönt och blått, sol nästan jämt samt myggbett runt fotlederna! Jag vill ha.

Att ha blivit introducerad.

Igår blev jag uppropad. Idag är jag student. Känns vajert. C-uppsats, nu kör vi liksom.

Att fika.

Varför känns det som att man alltid väljer att gå och fika precis samtidigt som Alla andra? Vi är sannerligen varelser med flockbeteende och rutinbehov vi människor. Lördagar kl cirkus 14 verkar vara veckans absoluta fikatopp (enligt mina högst vetenskapliga observationer). Det borde man ju kanske i och för sig ha kunnat räkna ut. Nåväl, eftersom det var rekordartat tryck på Skånskan (där de, enligt mina andra vetenskapliga experiment, serverar Halmstads godaste biskvier (med apelsinsmak)) fick jag och R leta oss vidare i fikadjungeln och hamnade på Regnbågen istället. Ett inte lika mysigt café, men de hade hur som helst biskvier. Dock med daimsmak som inte riktigt övertygade mig. Oh well, det resulterade i höjt blodsocker och det var ju det viktigaste liksom.

Det här, Thåström – Över sundet, är en himla bra låt.

Att ha återerövrat sitt bredband.

Jag älskar internet och nu, äntligen, har jag tagit kontroll över mitt eget bredband! Känner mig nöjd nöjd nöjd.

Annars är dagens mest spektakulära händelse en vurpa med cykeln som resulterade i ett blodigt knä och trasiga strumpbyxor. Bittert på fina strumpbyxor. Vem som nu kan vara bitter när internet fungerar? Kontentan är hur som helst att kombinationen snöslask, cykel och trottoarkant kanske borde undvikas framöver.

(Bilden: Min pappas egenkomponerade sparkcykel. Kanhända är det en sån man skulle införskaffa.)

Att åka hem.

Det finns många saker som är lite halvskumt med livet. En av dem är att åka hemifrån för att resa hemåt. Det är ju djävulskt motsägelsefullt men precis så som det känns. För nästan fyra veckor sedan åkte jag hem till Lindesberg och på onsdag bär det av hem till Halmstad. Så är det.

Jag längtar till Halmstad för att där får man:

• se fortsättningen på 24 season 2.
• gå på okristligt tidiga morgonpromenader.
• sova i sin egen säng.
• statligt bidrag för att läsa böcker.
  
• äta skumtomtarna som man har i skafferiet.

Dagens låt nummer 1: Nouvelle Vague – Ever Fallen In Love "Have you fallen in love? Fallen in love with someone you shouldn't have fallen in love with" - Svängigt som aldrig förr.
Dagens låt nummer 2: Melissa Horn – Hanna - för att det skär i hjärtat och för att jag tänker gå hem till L och lyssna på den och säga "Åhh den är så bra" när jag kommer till Halmstad.

Att lyssna på.

Det här ÄR dagens låt:
Lift me med Madrugada och Ane Brun

Rakt in i mitt hjärta.

Att tända på Clint Eastwood.

Igår såg jag Kulturnyheternas krönika för decenniet och insåg att Povel Ramel ju är rätt död. Jag hade liksom glömt att jag visste det. Jag nämnde ju Var är tvålen? nyss men den här låten är ju också helt klart nämnvärd: Jag diggar dig
Speciellt på grund av de här textraderna:
-Tänder du på Clint Eastwood?
-Det händer, det händer...

Så klockrent tycker jag. Lyssna på den nu. Bli glad!

På tal om noll och intet samt endast för att jag känner mig nöjd: Jag och E klarade Lindesbergs elljusspårs skarpaste backe idag! Utan vare sig fusk eller krasch. Det enda som egentligen krävdes var mod och efter att vi bestämt att dagens motto var No Fear, så infann sig en massa sådant samt en del dödslängtan! Sen seglade vi nedför som om vi inte hade gjort annat.