Att tycka Hanna Hellquist är sådär smått fantastisk.

Jag läser Hanna Hellquist krönikor och tycker alltid att hon skriver så träffsäkert, fint, roligt och vasst - typ "Det är förjävligt med ensamma kvinnor"! Nästan lika mycket som jag gillar hennes texter fascineras jag av all den ilska som de (alternativt hon som person) verkar väcka. Konstigt hur en så till synes vettig människa, som i mitt tycke också uttrycker en hel massa vettiga åsikter, kan skapa så mycket aggression hos en del. Märkligt hur provocerande lite jämställdhets- och frihetstänk kan vara. Är det bara för att hon är från Värmland?

Att kanske ångra sig.

Men dagens låt skulle också kunna vara Gaby And The Guns – Rygg Mot Rygg. Jag känner mig lite kluven nu.

Att bara slänga ut en idé om vilken låt som skulle kunna vara dagens soundtrack.

Jag tror bestämt att Foo Fighters – Times Like These är the song of the day.

Att dela på typ 7 kvadratmeter.

Två sängar, en garderob och ett nattduksbord samt en mycket begränsad bit golvyta ska jag och min syster dela på under de närmaste tre månaderna. Man skulle eventuellt kunna vara väldigt skeptisk till det upplägget och jag misstänker att jag gjort min roomie intensivt irriterad både en och två gånger bara under den första veckan. Man får tro och hoppas att vi klarar av att genomleva den här sommaren utan några bestående kroppsliga eller psykiska skador. Finns det hjärterum så finns det stjärterum som det så fyndigt heter och ingen människa har väl dött av en gnutta irritation. Ilska kan ju vara himla uppiggande ibland när man vänder och vrider på det!

Att på något vis hylla småstaden.

Geografiskt nära men ändå långt långt långt ifrån de expansiva zonerna; Hufvudstaden, Götlaborg, Skåneland och Bästkusten. Regionerna Där Det Händer. (Vad nu Det är för något) ligger Småstaden. Den har ett himla nedsmutsat rykte. Förknippad med trötthet, stiltje, utflyttning, brist på ambition, nedläggning, arbetslöshet ligger den där skamset någonstans i det svenska inlandet. Den är tristess. Den är samhällen med hus efter hus stående ekande tomma med varsin Till-Salu-skylt nedbankad i gräsmattan. Skyltar som bröjar se rejält slitna ut eftersom de varit ensam trädgårdsprydnad i minst två år, för att ingen i hela världen vill bo där och för att ingen i hela världen vill sälja sin fina villa för de skampriser som ändå erbjuds.

Småstaden kan vara och är ibland allt det här. Gud ska veta att den har gjort mer eller mindre varenda tonåring mer än lovligt frustrerad. Vart Ska Vi Ta Vägen? Till Statoil? Ica? Videomix? Nej. Tråkigt. Tråkigare. Tråkigast.

Men småstaden är fan i mig inte bara trötthet. Inte bara sömnighet utan kreativitet också. Kreativitet och energi som inte är produkter av någon jakt på egentlig lönsamhet utan mer är resultat av en längtan efter aktivitet. Man märker det när man kommer hem till Småstaden. Man ser alla de där småstadsmänniskor som skapar något av den potentiella tristessen istället för att lägga sig framför Så Ska Det Låta och konstatera hur dåligt dåligt dåligt det har blivit på senare år. Det är Flugfest i Flugparken, viskväll på hotellet (bestämd form singularis) eller After Cruisin Rock i ishallen. Man fnissar lite åt småstadsnöjena. Sedan ser man ett par på parkeringen till Hemköp. De hänger vid sin volvo, har en chipspåse på taket, spanar på folket och bilarna. Hon är klädd i svart t-shirt och svarta jeans. Han har keps. Svart keps. Det är lördagskväll och de tuggar friterad potatis på en parkering i Småstaden. Det är liksom vackert.

Att bildbevisa.

Jajamen. Då var man på plats. Allt är som förväntat, d.v.s. bäddning, städning, kängor, mössa, lakritschoklad, vattenfall, sol, regn, vind, vind, vind, får (med tillhörande lamm!), underställ, glaciärer, sten etc. Årets bonusar är trådlöst internet (!!!) samt hela 7 stycken trevliga arbetskamrater.

Att vara i ett nytt land med nya skyltar.

Idag har jag flugit över Norge (näst intill sjukligt vackert), aktat mig för heta källor samt ätit lammkött. Känner mig riktigt nöjd med det dagsverket faktiskt. Har även haft en släng av herregud-hur-kom-jag-hit-jag vill-hem-igen-panik, men den känslan gick över så snabbt att den knappt räknas. Det är dax för en Islandssommar!