Vardagskonst.

Människor som skriver fina budskap på speglar på allmänna toaletter, det är människor som jag gillar. Mycket uppfriskande för alla tentapluggande studenter (livets små glädjeämnen!).

Vardagsspaning.

En uppländsk entreprenör som så att säga prickade rätt när hen (!) valde namn på sin verksamhet!

P.S. Gud så bra pronomenet hen gör sig i vårt stolta svenska språk!

Åhhhh.

Den här låten kommer nog alltid göra mig glad. För evig framtid. Känns tryggt.

Mumin, Maja och världens bästa Karlsson.

Har på senare tid börjat misstänka att mitt intresse för vykort eventuellt utvecklats till en mindre besatthet. Denna misstanke slog rot ordentligt igår, då jag i Gamla Linköping klev in i barnbokhandel Ankungen och (helt seriöst) kände endorfinerna pumpa när jag insåg vidden av deras utbud av vykort prydda med barnboksillustrationer. Jag blev helt till mig. När jag sedan kom hem, rotade runt i min bokhylla och hittade en ganska betydande hög med liknande bilder fick jag lov att konstatera att jag nog bör passa mig så att denna mindre besatthet inte utvecklas till en betydande fetisch. Eller så ska jag slänga in handduken och gå in för att bli värsta sortens vykortssamlare!

Svarta fåglar och medeltida historiebeskrvningar.

I Linköping har de dekorativa (och förhoppningsvis även praktiska) fågelsiluetter på fönstren. Kärlek vid första ögonkastet. Nu borde man (om man är jag) läsa sina medeltida retoriktexter ännu en gång. Dessutom borde man se till att faktiskt verkligen förstå innehållet i dessa.
Det känns lättare sagt än gjort.

Önskas: Kontroll

Det här med nervositet är en märklig sak. Främst är det nog hur nervositet och prestation samverkar som förundrar mig.

Ibland, när man ställs inför en prestationssituation (!), har man varenda symtom på nervositet som man överhuvudtaget kan tänka sig. Hjärtat pumpar hastigt. Benen skakar. Helst av allt vill man bara fly eller åtminstone simulera ett svimningsanfall. Andra gånger är man knappt nervös alls. Man tänker: "Det här klarar jag lätt...". Fullkomligt utan oro.

Jag önskar lite att man kunde förstå hur nervositeten (eller frånvaron av den) påverkar prestationen. För just nu har jag ingen aning.

Det här har mina empiriska studier hittills (utförda på mig själv):

Ena dagen tokigt nervös = presterar på topp.

Andra dagen precis lika nervös = är sämst (på riktigt).

Tredje dagen lugn som en filbunke = får blackouts.

Fjärde dagen precis lika mycket filbunke = är typ bäst.

Samband sökes! Någon östeuropeisk matematiker (de ska vara grymma har jag hört!) som kan ta på sig att lösa ekvationen månntro?

Hälsningar

en_som_bara_vill_ha_lite_kontroll_tack.

Att skriva uppsats.

Man tänker. Man dissar. Man kluddar.
Man skriver. Man stryker. Man suddar.

Man tar 2 steg fram och typ 15 tillbaka.
Vill hellre äta sin kardemummakaka.

Man pausar. Man knaprar. Man tuggar.
Behöver kaffe i till bredden fyllda muggar.

Man skriver alternativ text med tvivelaktig refräng.
Längtar efter uppenbarelse med meningsfull poäng.

Man tänker. Man dissar. Man kluddar.
Man skriver. Man stryker. Man suddar