Att hitta gamla dagböcker och Gardell-citat.

Jag rotar runt på vinden, bland högar av dagböcker, kartonger innehållande Absolut Music 26 och tekningar från när man var under 140 cm lång, samt en mängd gosedjur och annat småkrafs. Hittar bl.a. ett anteckningsblock från 05/06, fylld av Sydafrikaplaner, studentyra ("Vill inte att detta tillstånd av flum och lycka ska ta slut. Det är party!"), tvivel, vårdikter, Ålandsförväntningar ("Jag ska till Åland i höst, ska bli toppen!"), besvikelser och en del citat från Jonas Gardell-böcker. Det finaste av Gardell-citaten är det här (från sidan 14 i min upplaga av En komikers uppväxt):

Dagarna var färgglada plastpärlor som man trädde på tråd till halsband, och halsbandet skulle bli hur långt som helst och räcka flera varv runt jorden, och plastpärlorna skulle aldrig ta slut.

Dagens soundtrack är föreövrigt The Arks:Tell Me This Night Is Over. Den skivan, In Lust We Trust, är ju förövrigt så djävulskt bra på alla sätt och vis. Den väcker minnen från en alldeles särskild västkustexpedition 2005, när J. och jag ägnade oss åt att glömma tältpinnar, släpa idiotiskt tunga ryggsäckar, vara sura på varandra, bli sams, gå på konserter, nynna Winnerbäck (Söndag 13.3.99), äta räkost, hänga i kyrkor och gå hem till okända människor som hävdade att de var guldsmeder och bodde granne med Ljubomir Vranjes (Vilket alla som någonsin haft minsta handbollsintresse förstår storheten i!).

Att drömma om ett hus i ett träd.

Ända sedan vi var små barn och lekte i kastanjen på våran gård har jag tyckt att det verkat vara en bra idé att bo i ett träd. Den känslan stärktes sen rejält när F. och jag tillbringade en natt i just ett träd under våran resa till Sydafrika 2006. Slumra med nattligt mystiska savannljud i bakgrunden och väckas av fågelkvitter och sol som liksom silar sig igenom lövverket. Jag har hittills varken hittat ett bättre sätt att somna eller vakna på. Att vi var så rädda för lejon att vi inte vågade klättra ner och uträtta våra behov på hela kvällen och natten och morgonen är en annan och mycket mindre romantiserad del av samma historia. Det här är de bästa sångerna om trädhus som jag känner till: Ane Brun – The Treehouse Song och I'm From Barcelona – Treehouse

Att ha blivit vår.

I morse blev det vår. Jag är överraskad men så är det. Det händer någon gång i början av mars varje år. Man vaknar och inser att det är ljust och liksom välkomnande utanför fönstret. Sen är man glad hela dagen, för inget kan stoppa det här! Inte ens snöbakslag och decimeterdjupa vattenpölar (jag har gula gummistövlar).

Att lyssna på en kvinna vid namn Maud.

Om man är en sån som gillar svensk halvobskyr pop-vis-musik med en lätt (alternativt ibland rejält) bitter ton, så borde man lyssna på Maud Lindström. Typ Strategivisa För Kärlekskritiker. "Hjärtat är bara en muskel, kärlek blott en konstruktion"

Att ha lämnat in sina fem första sidor C-uppsats (någonsin).

De är röriga och utsvävande (lite som jag känner mig allmänt), men de är 1742 stycken ord på engelska om våra skeva kroppsideal! Och de är inlämnade.

Att läsa Karin Boye.

När jag var ungefär 11 år läste jag Karin Boye för första gången. Det var ett stycke ur en längre dikt som finns i hennes samling Härdarna. Dikten var med i ett nummer av Kamratposten, underbara KP som jag gick och längtade efter varje månad i åratal. Tidningen som jag skrev till om hur jävla jobbiga (och barnsliga!) killarna i klassen var och hur hemskt det kändes när ens kompisar bråkade, men också om hur härligt det var att vara kär kär kär i killen som hade ett halvt silverhjärta med ett K runt halsen. Dikten hade en blå liten ram med röda detaljer runt sig, jag klippte ut den och klistrade in den i ett av mina skrivblock (just detta var blått och hade en lika blå banan på framsidan. Vem designade skrivblocken på 90-talet?) Sen dess har jag läst de där orden massor av gånger. De sitter permanent inpräntade bakom pannbenet någonstans och de är fortfarande så fina. Så här.

Jag vill gärna stå på gatan här och frysa
för att se två fönster på en gavel lysa.
Den som bor där inne är mig mycket kär.
Jag blir sjuk i hjärtat när det lyser där

Jag vill gå till hörnet, jag vill långsamt vända,
så att jag får se dig skymta fram kanhända.
Att du är så nära...Varför står jag här?
Jag blir sjuk i hjärtat, när det lyser där.

Jag är 22 år (inte ens nära 23 vill jag påpeka) och jag blir fortfarande sjuk i hjärtat när jag läser det här. Jag älskar ord banne mig.

Att fota i månsken på Åland och att inte slå runt.

När andra går ut och slår runt, trots att det är en helt ordinär och slaskig lördag i februari 2010 och det inte finns några rent kalendariska motiv att slå just runt, ägnar jag min lördagskväll åt att baka lingonlimpa, redigera bilder från längesedan och lyssna på Staffan Hellstrand – Lilla Fågel Blå om och om igen.