Att skriva om varför det här är bra.

Olle Ljungströms "Nåt för dem som väntar" är fantastisk av den enkla anledningen att den har följande text:

I ditt bröst
Finns en kuslig maskin
Den har en röst
Och slukar dyrbar bensin
Den producerar hopp
Och kastrerar drömmar ibland
När den säger stopp
Så känner du just ingenting

Vi som krossas
Krossar och går på
Små späda barn
Med hjärtan som elefanter

Gud, uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt
Att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta mer

Mitt hjärtas röst
Kan nog va ostämt ibland
Instängd i ett bröst
En ambassad som saknar sitt land

Men, för blommor hjärtan ängar
Makalösa stränder
För ensamrätten rätt i
Christer Sjögrens händer

This is poetry in its finest form. När folk skriver om kastrerade drömmar och hjärtan som elefanter anar man ju kvalitet liksom. Om man råkar vara den sortens människa som gillar Kent kan man lyssna på Joakim Bergs version. Den finns på Andra sjunger Olle Ljungström som innehåller både en och annan godbit, ett hett tips är Uno Svenningssons bidrag. Om man är den sortens människa som förstår sig på honom vill säga. Personligen är jag en sån människa som dör lite inombords av Unos röst.
Jag är med all säkert en mes.

Att sjunga om kaffe och cigaretter.

Han skriker för allt vad kroppen förmår. Men det hörs ingenting, för hans hals är fylld med bomull. Har han tur så lyckas en tillräcklig dos andningsluft passera och inte alltför många hjärnceller går till spillo. Men syret som slipper förbi räcker definitivt inte till att uttrycka det som behöver uttryckas. Det räcker inte för att göra skriket hörbart. Det räcker inte för att få någon att lyssna. Det är knappt nog till att borsta tänderna.

Vissa dagar är bra. Andra mindre så.
Olle Ljungström – Kaffe och en cigarett eller Nåt for dem som väntar kan man lyssna på vilken dag det än må vara!

Att inte behöva ha skägg och bli sjukligt inspirerad.

Läs det här: Årets äventyrare och se det här: Nyhetsmorgon och känn hur du nästan maniskt intensivt vill ut i naturen! Även om det innebär fyra par underställ, 40-gradig kyla och bort-ransonering av tepåsar. Förra helgen var jag på föredrag med Baffin Babes och det var det mest inspirerande jag träffat på sedan jag vet inte när.

Att älska sig själv.

Idag är en dag för att älska sig själv. Idag är en dag för att drabbas av insikten att, banne mig, jag är bra. Jag är sådär riktigt bra. Inte bara bra som i att duga och vara okej men fortfarande vara två snäpp sämre än bäst, utan bra som i riktigt jävla toppenbra. Idag är en dag när vi går runt i västkustdimman (alternativt valfritt annat väder) och bara älskar oss själva ända inifrån kranskärlen.
Låt oss bestämma det.

Att se oklippta intervjuer.

Dagens kulturtips: Babelbloggens oklippta intervjuer! Ulf Lundell formligen sprutar underfundiga meningar om "sociala fiaskon", "att aldrig bli nöjd" och "pistolskott i bröstet", samtidigt som han kontinuerligt kliar sig i håret, hummar och muttrar. Dagens bonusfakta om Ulf Lundell är att han bor granne med Klas Östergren. Vilket påminner mig om att fortsätta läsa Gentlemen.

Sist men allt annat än minst, så går jag runt och är genuint avundsjuk (förövrigt ingen dödssynd enligt Sissela Kyle) på E. som praktiserar på Babel. Verkar så trevligt.

Att gratulera Dalarna.

Förövrigt måste det vara så jäkla fint att bo i Borlänge, nu när det är officiellt att Robyn kommer till Fred&Kärlek i sommar. Grattis Dalarna!

Att behöva se Så som i himlen.

Mittemellan kroppsideal och stavningen av describe (ett ord som förövrigt inte verkar få plats i min hjärna) insåg jag att det börjar bli otäckt länge sen jag såg Så som i himlen. Det är ju skandal. Den är ju i klass med Masjävlar när man tänker efter. Det jag minns allra bäst just nu är när Ingela Olssons karaktär Inger sätter prästen, som också är hennes make, på plats med orden "Gud förlåter inte för han har aldrig fördömt". Då är det riktigt bra. Mer sant än så blir det knappt. Om vi nu förutsätter att det ens existerar en såndär Gud. Oh well. Petitesser.