Att ställas till svars.

När man är värd för ett pensionat (vilket jag tror skulle kunna vara en lämplig beskrivning av mitt jobb) så får man en hel del frågor. En del väldigt naturliga. En del väldigt spontana. En del som gästen verkar ha funderat grundligt över i några dagar. En del personliga frågor. En del helt och hållet förväntade och en del genuint oväntade. Massor av frågor helt enkelt. Så här kan det låta: Är ån varm? Blåser det alltid såhär mycket? Är det här mjölk? Ska fisken lukta såhär? Gör det ont att kyssas när man har en piercing i läppen? Hur kommer det sig att du är här? Vem har tillverkat porslinet? Vilken är din favoritrestaurang? Talar du isländska? Är det här yoghurt? Ska jag ta av mig skorna? Har du bakat brödet själv? Hur lång tid tar det att köra till Keflavik? Fryser du inte? Har du smakat rökt valkött? Är det inte ensamt här? Man får försöka svara så gott man kan.

Att bli räddad.

Långt borta. Ibland tror man att man är ensam i hela världen. Då känns det lite svårt. Speciellt när mobilen är oladdad och msn strejkar på en och samma kväll. Sedan blir man plötsligt räddad av en vän som alltid verkar vara redo att säga rätt saker samt en syster som ringer och skrattar högt åt livet. Allt blir liksom enkelt igen. Som genom ett trollslag.

Att skicka vykort till sig själv (och andra).

Idag har jag fortsatt arbetet med att prova mig igenom kvartersbageriets sockerbomber. Ett uppdrag som jag för övrigt tar på mycket stort allvar. Pinsamt nog har jag glömt vad den här hette men den bestod hur som helst av en mjuk pepparkakskryddad kaka, lite grädde och ett chokladöverdrag. Den var helt klart ätvärd. Rent av älskvärd. Dagens nya projekt är att skicka ett vykort i månaden till mig själv (eftersom det kan vara kul att ha fått post när man återvänder till hemlandet och för att jag som av en händelse råkade införskaffa en massa fantastiska vykort a'la Linneas årsbok när jag var i Uppsala häromsistens)

Att boktipsa.

Dagens boktips: War for The Oaks av Emma Bull. Kärlek, magi och krig. Jag var skeptisk men det visade sig vara magiskt - precis som utlovat!

(Och tjejen på bilden har inget med varken kärlek, magi eller krig att göra. För tillfället åtminstone. Man ska aldrig säga aldrig.)

Att handla mössor.

Jag åkte till Reykjavik och införskaffade två huvudbonader (en orange toppluva och en hallonröd buff - I'm in love) och sex stycken id-foton (man borde använda fotoautomater oftare. Det är jättekul). På vägen hem möttes jag av dagens rejäla dos regn och även en ansenlig mängd dimma. Jag drog upp volymen på min egenmixade Lars-skiva och kraxade mig typ hes. Nämnde jag att jag älskar väder? Och nämnde jag att jag är mitt inne i ett intensivt Lars-beroende? (värre än min 17-åriga besatthet) Och nämnde jag slutligen att kombinationen väder, Winnerbäck och bilkörning är grym? "Vart ska du gå, vad ska du göra med tiden? Med alla tusentals nätter och dar. Ska du schemalägga hela livet eller ha din rastlösa frihet kvar?" Lars Winnerbäck – För den som letar

Att regna.

Verkligheten har börjat smyga sig på här. Illusionen om några soliga höstveckor har krossats fullständigt Det kommer bli en djävulskt regnig höst. Ännu regnigare än vad jag kan föreställa mig. Sedan kommer det vara blåsigt också. Ännu blåsigare än vad jag kan föreställa mig. Tur att jag tog med mig mina gula gummistövlar!

Att titta på bilder och att vänta på gäster som aldrig verkar vilja komma.

Det Här, nämligen en illustratör vid namn Annika Bäckströms portfolio, gör mig näst intill sjukligt inspirerad och glad såhär på kvällskvisten. Det är knappt ens lite jobbigt att sitta uppe och vänta på att en stor grupp (antagligen gravt alkoholpåverkade) gäster ska checka in, när man kan sysselsätta sig med att titta igenom hennes fina bilder.