Att jobba järnet.

Vi anlände till festplats Hof där det skulle firas 75-årsdag. Man kan inbilla sig att människor som för länge sedan passerat det vi brukar kalla pensionsåldern skulle ägna sig åt ganska lugna födelsedagsfiranden. Man skulle kunna tänka sig lite tårta med den närmaste familjen och en skvätt konjak till kaffet. Något i den stilen. Trevligt men inte särskilt vilt liksom. Ack så fel man kan ha. I Hof väntade i runda slängar 80 törstiga islänningar och man förstod mer eller mindre omedelbart att här skulle det bli ett rejält drag. Fest med stort F och många många flaskor vin. Fördrink och mingel klockan 18 och sen var det hela i rullning. Vi serverade fisk och skaldjur till förrätt (bland annat världens godaste lax med någonslags senapsgrej on top), ankbröst till huvudrätt och fransk chokladkaka till efterrätt (god så in i bomben). Vi sprang, vi log, vi diskade, vi sprang, vi korkade upp flaskor, vi log, vi diskade och sen öppnade vi några fler flaskor. Det kändes som någonslags långdistanslopp. Nästan omöjligt att se slutet. Alltid ett backkrön till. Alltid 10 glas till att diska. Och när man väl hade diskat alla glas så kom det en medelålders skäggig man och bad snällt om ett ölglas. Och sen kom en till skäggig man och bad om ett vinglas. Sådär höll det på tills klockan var 03.30. På det hela taget var det otroligt roligt!

Att köra bil I.

I lördags upplevde jag en av de vackraste bilturerna i mitt 23,5-åriga liv. Jag och S. körde mellan Hveragerdi och Hof (mer korrekt skulle vara att säga att jag tog hand om själva körandet medan S. sov, pratade och bytte musik med jämna mellanrum). Det var vitt, blått och soligt hela vägen. Härligt skulle nog vara ordet som beskriver det bäst. Vi var relativt ovetande om det intensiva arbetspasset (15 timmar av servering och diskande), som väntade oss när vi kom fram och framförallt visste vi ingenting om ovädret som vi skulle vara tvungna att köra hem igenom på söndagen. Livet lekte med oss.

Att skriva ner sina drömmar/förhoppningar på ett A4.

Lykke Li – Everybody But Me. Marit Bergman – I Will Always Be Your Soldier. Bob Marley & The Wailers – Three Little Birds

Att vara så fruktansvärt uttråkad.

Det är en sån där dag när allt bara känns jävligt intetsägande. Tråkigt. Meningslöst. Ensamt. Hopplöst. Livet är grått och tillvaron skaver. Imorgon är det tisdag.

Att vara glad.

Jag är glad. Bara glad rakt igenom. Jag får inte sovmorgon imorgon heller (tack vare ett trevligt finskt par) och att det är en hel vecka tills nästa avsnitt av Bonde söker fru. Det kunde med andra ord ha varit en hemskt ångestfylld onsdagskväll. Men icke. Jag är glad. Glad rakt igenom hjärtat.

Att ta omvägar.

Det är oktober. Sen höst. Kanske vinter.
Inte helt lätt att göra skillnad.

Vi köper ylletröjor och kraftiga mössor, borde ha satsat på vattentätt istället. Vi går med trasiga badtofflor genom bräckligt frusna vattenpölar, blir förvånade när isen spricker. När vi faller. Vi dricker kaffe för att döva lusten, trots att lust är just det vi letat efter så förbannat länge nu.

Vi försöker (åter)skapa. Hitta nya vägar.
Stärka band som vi nyss har slitit sönder.

Oktober. Sen höst. Tidig vinter.
Ingenting är logiskt och ibland är omvägar bara omvägar.

Att önska.

Igår var jag på min nya favoritbiograf, såg Made in Dagenham (för övrigt en helt klart sevärd sak) och hittade som en liten bonus ett önsketräd. Det fungerade enligt den enkla principen önska-skriv-ner-häng-upp-börja-hoppas. En ganska fin idé får jag tycka.