Att bli bittrare och bittrare.

Hur ett land, där det för tillfället blåser storm oftare än jag byter underkläder (helt seriöst), kan ha misslyckats med en så vital sak som att bygga hus som faktiskt klarar av vädret är för mig en gåta. Jag funderar och funderar. Och blir bittrare och bittrare.

Att hitta vardagen igen.

Efter en knäppt intensiv period med en massa jobb, en stor dos skoj och framförallt en sju helvetes massa social stimulans börjar jag hitta tillbaka till någonslags vardag igen. Det är ganska jäkla skönt med vardag trots allt. Då kan man ju till exempel blogga lite mer regelbundet. Och förhoppningsvis äta lite mer lagom mycket choklad. Kanske.

Så pepp: Sweet Chariots – Cry No More Tears

(Kyrkan på bilden har ingenting med någonting att göra.
Men den är fin.)

Att hata lite.

När dagen börjar med att man plockar fimpar ur gårdagens efterrättsskålar hatar man sitt jobb lite. Då vill man helst spotta i apelsinjuicen och servera mögligt bröd. Det gör man inte.
Istället ler man.

Att hitta en sjö.

Att ha lust.

Det här med att känna tillförsikt och lust inför livet, alltså pepp/motivation/inspiration/kraft/glöd/energi eller vad vi väljer att kalla det, är en himla märklig företeelse. Eller framförallt är det ju en himla härlig sak! Det fascinerande är hur oupphörligt ens känsla förändras. Hur man i ena stunden kan känna att livet bara är en lång gråzon och i nästa ögonblick vara övertygad om att just den där gråzonen har varenda färg i världen. Eller i omvänd ordning. Man går liksom aldrig säker.

För att julen är här, Wadling är cool och Ternheim bäst: Freddie Wadling – Christmas (With Anna Ternheim)

Att citera en isländsk man.

Dagens citat (hämtat direkt ur verkligheten): "No problem, I'm a man from Iceland. I never cry". Sammanhanget gör detsamma. Här har ni den isländska mannens självbild komprimerad till två korthuggna meningar.

Dagens citat II (från samma man, fem minuter senare): "I only cry when I'm alone". Så var det med den saken.

(Det ska tilläggas att han sa det med en viss glimt i ögat. Men ändå...)

Att bo mitt i det här.

När folk frågar varför jag är här (på Island) så brukar jag svara något om naturen. Typ att landskapet är speciellt, spännande, fint och sådär. Egentligen är jag ju här för 1, Pengarna (oerhört tråkigt och helt ocoolt faktum som jag för det mesta brukar hålla tyst om) och 2, Ensamheten (vilket känns sådär halvsmidigt att förklara för folk i allmänhet och amerikanska turister i synnerhet). Hur som helst. Det där med naturen stämmer ju också. Känner mig töntigt glad åtminstone varannan dag över att jag bor mitt i det här.