Att vara isigt.

Island ta mig tusan. Polletten trillar ner.

Anna Ternheim – Girl Laying Down - Naked Version

Att gilla med Island.

Jag gillar många saker med det här landet. Typ att kakor heter kökur. Och att jag än så länge har mött väldigt få islänningar som hetsar upp sig över saker. Allt är lugnt, allt ordnar sig, allt kan man göra imorgon. Jag tycker om att åka till mataffären en helt vanlig veckodag och få läsa på dörren att de inte öppnar förens klockan tolv på tisdagar och torsdagar, samt har helt stängt på onsdagar. Jag gillar att det verkar finnas varianter med chokladtopping av alla sorters kaffebröd. Och andra sånna detaljer. Vissa dagar gillar jag till och med att det blåser in sand genom väggarna och att det regnar galet många dagar per år. Det här landet har karaktär på nåt vis. Och charm. Massor av charm.

Att förändras.

Vissa dagar förändrar allt.

Marianne Faithfull – When I Find My Life - Live "Blazing Away" Version

Att vara i felsäkert läge.

Min dator vet inte hur man gör när man fungerar. F e l s ä k e r t l ä g e blir någonslags temporär lösning. Allt blir förvisso förvridet. Och ljudfunktionen utgår (dvs det ultimata nöjet musik kan man glömma helt). Men man är i alla fall säker. Man skapar trygghet och eliminerar problem men kompromissar med kvaliteten. Jag tänker att man inte vill leva sitt liv i f e l s ä k e r t l ä g e.

Att tänka klart. Kanske.

Alltså. Det är januari 2011. Oväder förvandlas till snöoväder. Går man utanför dörren så är allt vitt eller grått eller kolsvart. Har man otur så blåser man omkull. Mitt i allt det går jag runt och tänker att jag har koll på läget. Går runt och känner mig helt och hållet oförvirrad. Som om jag vet åt vilket håll framåt är. Som om jag vet vart jag ska. Det måste ha gått fel nånstans.

Att bli bittrare och bittrare.

Hur ett land, där det för tillfället blåser storm oftare än jag byter underkläder (helt seriöst), kan ha misslyckats med en så vital sak som att bygga hus som faktiskt klarar av vädret är för mig en gåta. Jag funderar och funderar. Och blir bittrare och bittrare.

Att hitta vardagen igen.

Efter en knäppt intensiv period med en massa jobb, en stor dos skoj och framförallt en sju helvetes massa social stimulans börjar jag hitta tillbaka till någonslags vardag igen. Det är ganska jäkla skönt med vardag trots allt. Då kan man ju till exempel blogga lite mer regelbundet. Och förhoppningsvis äta lite mer lagom mycket choklad. Kanske.

Så pepp: Sweet Chariots – Cry No More Tears

(Kyrkan på bilden har ingenting med någonting att göra.
Men den är fin.)