tisdag 22 februari 2011

måndag 21 februari 2011

Att göra kulturstudier.

Dagens kulturspaning: Varenda liten 1000-personershåla på den här ön verkar ha 1 - en teaterförening, 2 - ett konstgalleri, 3 - ett fotbollslag, 4 - ett basketlag och 5 - ett handbollslag.

Dagens frågeställningar: Hur sjutton kan det finnas nog med människor för att hålla igång allt det här? Är konstnärerna även talangfulla basketspelare? Spelar landslagsspelarna i handboll i fotbollslagen på somrarna? Och när vi ändå är inne på handboll och världsklass, hur sjutton lyckas den här nationen ha ett landslag med kvalité? (Missförstå mig inte - det är fantastisk roligt - Áfram Ísland liksom! Men hur är det praktiskt möjligt?)

Dagens slutsats: Enligt mina beräkningar kan det inte finnas en enda inaktiv islänning.

söndag 20 februari 2011

Att vara på fel kontinent.

Å herregud. Moneybrother turnerar med Flogging Molly. Man skulle vara i Amerika.

Så här va: Moneybrother – Guess Who's Gonna Get Some Tonight + Flogging Molly – The Worst Day Since Yesterday = succé kan man tänka.

lördag 19 februari 2011

Att vädja till danskarna.

Jag har konstaterat följande under morgontimmarna: Bland det absolut jobbigaste med att som svensk jobba inom turism (alternativt det jobbigaste med att överhuvudtaget vara svensk och träffa andra människor) är alla dessa danskar som envisas med att prata danska. Det är väl klart att danskar talar danska tänker ni nu. Och ja, det är ju sant. Problemet uppstår när Dansken möter Svensken...

Det verkar som att när en dansk träffar en svensk så är danskens omedelbara tanke/reaktion "En frände, en landsmand - äntligen! Tjoho, tjohej, nu kan vi snak dansk och slipper den ubehagelige english". Kära grannar, det är inte riktigt så enkelt. Jag är svensk men varken skåning eller västkustbo, jag var vuxen innan jag träffade min första dansk. Jag måste be om ursäkt; jag förstår er inte. Tyvärr. Jag skulle hemsk gärna vilja förstå er, då kunde vi äta wienerbröd och lära varandra nationalsånger. Vi kunde sitta på en jättelång jylländsk sandstrand och sjunga Bröderna Olsen-låter. Sedan kunde ni komma över till Sverige, vi kunde rida dalahästar i Nusnäs och äta pitepalt hemma hos någon norrländsk farmor. Vi skulle ha så djävulskt trevligt, det inser ju vem som helst.

I nuläget händer sorgligt nog aldrig detta, eftersom vi inte lyckas kommunicera alls vid vårat första möte. Vi börjar på engelska (det går hur bra som helst - jag känner att vi kommer bli typ bästa vänner) och sedan, i samma sekund som jag av misstag råkar avslöja att jag är svensk, börjar ni prata danska. I den sekunden har ni tappat mig. Jag fortsätter visserligen att le och nicka - jag är ju trots allt svensk och artig på ett rent korkat sätt! Jag fortsätter tycka att ni verkar något fantastiskt trevliga, men jag vet ju inte längre vad ni säger. Och där och då liksom glider den potentiellt tokbra grannrelationen oss ur händerna.

Mitt förslag (från Karolina till Alla danskar) är att vi behåller engelskan en stund i våran relation. Vi lär känna varandra, vi äter wienerbröd, vi nynnar Fly on the Wings of Love - sedan lär vi oss sakta sakta att förstå varandras modersmål och till slut sitter vi på den där stranden och bara njuter av varandras grötiga språkmelodi. Vi kommer bli så lyckliga.

fredag 18 februari 2011

Att campa.

Craig Damrauer, morenewmath.com.

Att ha smulor i tangentbordet.

Vårvindar friska. Fy sjutton så härligt det är. Fy sjutton vad jag ser fram emot resten av det här året. Dagens enda allvarliga problem är alla små små smulor som jag upptäckt i mitt tangentbord. Men jag får försöka leva med dem. Man kan inte få allt liksom. Både framtidstro och knäckebrödsfri mellanslagstangent vore ju en rent galen kombination. Det är det som är fullständig livsbalans kanske?

P.S. Jag är inte helt säker på vad jag mumlar om.

P.S. II. Mumla, vilket fint ord egentligen! Mumla, mumla, mumla.

måndag 14 februari 2011

Att ha sorg.

Mina gummistövlar läcker. Jag borde slänga dem i en isländsk soptunna. Mitt hjärta värker av bara tanken. (Okay. Jag överdriver en aning. Men det Känns Lite Sorgligt Faktiskt.)