Tårar och glädjeskutt.

Men Herregud så bra den här boken Tiger av Mian Lodalen är! Den fick mig, i nästan samma andetag, att både gråta små lätta sorgetårar och nästan glädjeskutta runt köksbordet. Det är sannerligen ett tecken på utmärkt litteratur det. Låna den hemma hos mig eller på närmsta bibbla (förövrigt är bibblan ett himla charmigt ord som jag nog ska försöka börja återanvända)!

Så jävla mycket glädje.

Man inser att man har ett fantastiskt jobb när man kommer till sommarens första arbetspass och möts av en glädjestrålande halvdöv tant i småblommig klänning som sträcker ut armarna, innerligt kramar om en och utbrister "jag är så glad att Du är här". I den stunden uppstår gärna en gnutta lycka, som sedan håller i sig resten av kvällen.

?

Det är "några månaders" väntetid på min vårdcentralen. Det känns helt absurt.

Nedslagen, upprymd och lite frälst.

Jag börjar om här och nu. Vet inte vad som hände med skrivpeppen. En dag var den som man säger bortblåst. Helt väck liksom. Typ nedsjunken nånstans mitt i Nordatlanten är min skarpaste gissning. Slutsatsen och det enda egentligt intressanta är att jag har hittat den igen. Eventuellt. Om det är så så är det hälften min egen och hälften B. Malmstens förtjänst. Hon är nämligen min nyaste idol. Hon har slagit mig mentalt till marken upprepade gånger de senaste veckorna. Jag vill ha mer Bodil i mitt liv. Som tur är finns det bibliotek till sånt!

Hur som helst, då kör vi igen.

Att trampa iväg.

Nu cyklar jag ta mig sjutton. Hallå semestertider!

Hade jag haft någon form av portabel musikspelare så hade jag haft den här låten i hörlurarna: Moneybrother – Downtown Train (Tåget Som Går In Till Stan)

Att lyssna på Bob Dylan.

Att reflektera över en isländsk vinter.

När jag kom hit den trettonde september gjorde jag en kort lista på vad jag ville få ut av min vinter. Jag bestämde att jag skulle andas mycket och djupt, läsa (som i skönlitterärt!) varje dag, spara pengar samt lära mig åtminstone lite isländska. Det känns skönt att kunna summera de här dryga sju månaderna och inse att jag lyckats helt ok bra i de ambitionerna. Jag har sparat mindre än jag ville och lärt mig rätt marginellt med isländska, men jag har läst och jag har andats. Andats. Andats. Andats. Jag har laddat alla emotionella batterier jag har kunnat hitta. Om det inte lät så fånigt skulle jag skriva att jag har hittat ett alldeles eget inre lugn. Liksom som en kärna av stillhet och säkerhet. Jag känner mig tillfreds och hoppfull. Istället för orolig, rastlös och utan riktning. Det är lite som att ha hittat en skatt. Men det känns som sagt lite larvigt och klyschigt, så jag skriver inget om det. Jag håller det hemligt, försöker gömma den där skatten på ett lagom bra ställe - nånstans där den är skyddad men inte borttappad, tillgänglig men inte blottad. En lagom säker plats från vilken jag på ett lättvindigt sätt kan plocka fram den vid behov, tänka visst-ja-jag-har-ju-den-där-skatten-nånstans och låta saker och ting falla på plats igen.