?

Ibland vill jag skära ut ett litet stycke tid. En stund som jag sedan kan förvara isolerad från yttre påverkan. Skyddad från det där som tiden gör med minnen. Den där lilla utskurna tidsrymden skulle aldrig bli kladdig av nostalgi. Aldrig nedsmutsad av konsekvenser. Aldrig förvriden. Aldrig romantiserad. Aldrig någonsin analyserad ur varje tänkbar vinkel. Den skulle bilda ett minne som liksom var fixerat. Som var det det var. Just då. Det skulle vara på riktigt. Det skulle inte finnas några frågetecken.

(:

Fairy tales are more than true:

not because they tell us that

dragons exist, but because

they tell us that dragons

can be beaten.

-G.K. Chesterton

Liksom andas bara.

Sommar är det när man cyklar omvägar hem från jobbet bara för att man vill andas nästan ljummen kvällsluft. Man vill liksom passa på att susa fram över kullerstenar och dåligt underhållen asfalten innan alltsammans är snötäckt igen. När det är sommar har man röda Converse enbart för att de gör sig så bra mot asfalten. Man lyssnar på en otäckt svängig låt som man inte vet namnet på i sin nya fantastiskt portabla musikspelare. Allt har ett svagt skimmer omkring sig, eller så har ens glasögon sett sina bästa dagar. I en trädgård ser man en rosa julgran dekorerad med pappersblommor. Den är osmaklig men glad.

Det är sommar och man tror att man kommer känna sig nöjd i evig tid bara man får andas djupt och se en julgran då och då.

Tårar och glädjeskutt.

Men Herregud så bra den här boken Tiger av Mian Lodalen är! Den fick mig, i nästan samma andetag, att både gråta små lätta sorgetårar och nästan glädjeskutta runt köksbordet. Det är sannerligen ett tecken på utmärkt litteratur det. Låna den hemma hos mig eller på närmsta bibbla (förövrigt är bibblan ett himla charmigt ord som jag nog ska försöka börja återanvända)!

Så jävla mycket glädje.

Man inser att man har ett fantastiskt jobb när man kommer till sommarens första arbetspass och möts av en glädjestrålande halvdöv tant i småblommig klänning som sträcker ut armarna, innerligt kramar om en och utbrister "jag är så glad att Du är här". I den stunden uppstår gärna en gnutta lycka, som sedan håller i sig resten av kvällen.

?

Det är "några månaders" väntetid på min vårdcentralen. Det känns helt absurt.

Nedslagen, upprymd och lite frälst.

Jag börjar om här och nu. Vet inte vad som hände med skrivpeppen. En dag var den som man säger bortblåst. Helt väck liksom. Typ nedsjunken nånstans mitt i Nordatlanten är min skarpaste gissning. Slutsatsen och det enda egentligt intressanta är att jag har hittat den igen. Eventuellt. Om det är så så är det hälften min egen och hälften B. Malmstens förtjänst. Hon är nämligen min nyaste idol. Hon har slagit mig mentalt till marken upprepade gånger de senaste veckorna. Jag vill ha mer Bodil i mitt liv. Som tur är finns det bibliotek till sånt!

Hur som helst, då kör vi igen.