Att läsa Karin Boye.

När jag var ungefär 11 år läste jag Karin Boye för första gången. Det var ett stycke ur en längre dikt som finns i hennes samling Härdarna. Dikten var med i ett nummer av Kamratposten, underbara KP som jag gick och längtade efter varje månad i åratal. Tidningen som jag skrev till om hur jävla jobbiga (och barnsliga!) killarna i klassen var och hur hemskt det kändes när ens kompisar bråkade, men också om hur härligt det var att vara kär kär kär i killen som hade ett halvt silverhjärta med ett K runt halsen. Dikten hade en blå liten ram med röda detaljer runt sig, jag klippte ut den och klistrade in den i ett av mina skrivblock (just detta var blått och hade en lika blå banan på framsidan. Vem designade skrivblocken på 90-talet?) Sen dess har jag läst de där orden massor av gånger. De sitter permanent inpräntade bakom pannbenet någonstans och de är fortfarande så fina. Så här.

Jag vill gärna stå på gatan här och frysa
för att se två fönster på en gavel lysa.
Den som bor där inne är mig mycket kär.
Jag blir sjuk i hjärtat när det lyser där

Jag vill gå till hörnet, jag vill långsamt vända,
så att jag får se dig skymta fram kanhända.
Att du är så nära...Varför står jag här?
Jag blir sjuk i hjärtat, när det lyser där.

Jag är 22 år (inte ens nära 23 vill jag påpeka) och jag blir fortfarande sjuk i hjärtat när jag läser det här. Jag älskar ord banne mig.

Att fota i månsken på Åland och att inte slå runt.

När andra går ut och slår runt, trots att det är en helt ordinär och slaskig lördag i februari 2010 och det inte finns några rent kalendariska motiv att slå just runt, ägnar jag min lördagskväll åt att baka lingonlimpa, redigera bilder från längesedan och lyssna på Staffan Hellstrand – Lilla Fågel Blå om och om igen.

Att vara liten liten och spela handboll mot tvåmetersmänniskor.

Att faktiskt ha bokat en flygbiljett till Island.

Idag är dagen när jag jag använde cirka 1000 kr av min surt förvärvade förmögenhet till att köpa en flygbiljett till Islandet. Jag ser det som en investering. På självaste nationaldagen planerar jag att lämna Sverige och jag har inte det minsta dåligt samvete. Det här betyder alltså att jag, från och med nu, kan räkna med att min sommar kommer innehålla ansenliga mängder städning, alldeles för mycket tid till att läsa böcker och se typ Sex and The City, bråk med torktumlare samt en hel del regn. Men, vet ni, det gör inget för jag får bråka med torktumlare och använda mina röda regnkläder i ett supercoolt land. Ett land som har ett överflöd av vattenfall och knepigt vacker natur. Jag får bo i en by som knappt är en by på en plats som är genuint naturskön. Att jag återigen kommer bli expert på att bädda sängar, släpa på dammsugare samt bre matsäcksmackor till tyskar/holländare och dylikt försöker jag se som en bonus.

Att vilja tälta.

Tror att jag lider av utomhusabstinens. Jag vill tälta. Jag vill trängas i min sovsäck. Jag vill klaga lite över att jag fryser. Jag vill ha mössa på mig 24/24 och få världens fulroligaste frisyr på köpet. Jag vill gå gå gå, bli svett svett svett och sen lägga mig ner och äta choklad. Jag vill ha röda regnkläder och grova kängor. Jag vill dricka pulverdryck med minst 10 E-nummer. Jag vill bada iskallt. Jag vill vägra gå upp ur sovsäcken. Det enda jag egentligen inte vill är att äta havregrynsgröt utan mjölk, för den rätten är faktiskt så sjukt mycket bättre inomhus (med både mjölk och blåbärssylt).

Att tro att man kanske gillar snön lite i a f.

I think I might like the snow today! I alla fall snön på East Beach. Snön där är nämligen vit istället för gråbrun och det är väl så snö ska se ut om jag inte missminner mig.

Dagens låtupptäckt: Au Revoir Simone – Take Me As I Am
Gårdagens låt: Melissa Horn – Sen en tid tillbaka

Att läsa Bruno.

Tack vare S. så vet jag att Bruna K. Öijer har skrivit såhär i Medan giftet verkar:

Så länge dom har fel bild av dej
har dom spelat bort
varje möjlighet att skada ditt liv

Så är det. Så är det. I en annan bok, Svart som silver, skriver han:

jag sökte inte tröst hos någon
jag visste mycket väl
att det inte fanns någon tröst att få
var och en av oss är en ö
och måste kratta sitt eget mörker
ta hand om sin egen hjälplöshet
den stora fyren som lär har funnits
har plundrats för länge sedan
varje människa bär omkring
på sin egen lilla ljusskärva
(...)

Jag tycker att han har uttryckt sig träffande och fint den gamla räven. Jag gillar Bruno.