Att vara utan rubrik.

Ibland vill man skriva men sen finns det inga ord. Världen är bara en klyscha. Sorgen en illusion.

Att lyssna på nåt i stil med Sonata Arctica.

Måndag kväll. 11 oktober. Hveragerdi. Det är frisk kyligt i luften utan att vara kallt. På trappan framför samhällets videobutik/kiosk/snabbkök sitter ett tiotal pojkar i 15-16-17-18-årsåldern. De har keps. De är ganska coola på ett sånt där tonårigt vis. De ser avslappnade ut. Som om de hör hemma, som om de har ganska mycket rutin på att sitta på just den här cementtrappan. De är samlade kring en mörk bil. Alla dörrar står på vid gavel. Ur högtalarna strömmar något i den här stilen Sonata Arctica – Shy. Ljudnivån är hög, natten är mörk och på det hela taget är det på något vis jävligt vackert.

Jag lämnar tillbaka min dramakomedi genom filminkastet. Önskar att jag varit lite mer av en isländsk tonårskille så att jag kunde ha sjunkit ner på asfalten, lutat mig mot husväggen och njutit av stunden (utan att riskera att framstå som en perverterad invandrarkvinna). Skyndar mig hem istället.

Att hitta på egna gåtor när man städar.

-Hur vet man att man har en tysk gäst?
(Svar: Det ligger en halväten Big Pack Gummibärchen på nattduksbordet.)

(och nej, bilden har ingenting med gelégodis att göra och antagligen inget med Tyskland heller för den delen. Men man vill ju ha en bild liksom.)

Att hitta horisonten.

"The health of the eye seems to demand a horizon. We are never tired as long as we can see far enough"
Ralph Waldo Emerson

Att vika tvätt.

Ny dag. Nya möjligheter. Eller hur var det nu det var? Något i den stilen. Jag laddar med att vika tvätt och lyssna på FM Belfast – Underwear eller kanske Berndsen - Supertime för att isländsk depp nog behöver isländsk pepp.

Att helst vilja vara medelpunkten av hela stora världen.

Ibland ger livet en ett lätt slag över kinden. Inte oförskämt hårt. Inte skadligt på något vis. Mer som ett lite för hastigt uppvaknande (ni vet det där som väckarklockor åstadkommer i princip varje morgon). Obehagligt men ofarligt. Då och då kommer dagar när det blir tydligt att inte hela världen kretsar kring en själv. I alla fall inte alla andras värld. Inte alla andras medvetande. Inte alla andras tankar och handlingar. Människorna runt omkring en agerar inte alltid efter sin stora osjälviska lust att tillfredsställa just mig. Det bara är så. Självklart egentligen såklart (och säkerligen också väldigt sunt för alla parter). Vi behöver nog alla vara våran egen medelpunkt. Måste låta våra världar snurra kring oss själva. Vara centralfigurer i våra egna verkligheter. För att liksom kunna trivas. Må bra. Stå ut. Allt det där. Men ändå. Ibland så önskar jag nog faktiskt att jag kunde få vara någonslags mittpunkt även utanför mig själv. Att jag var centrum. Eller åtminstone en hyfsat central förort.

Att ställas till svars.

När man är värd för ett pensionat (vilket jag tror skulle kunna vara en lämplig beskrivning av mitt jobb) så får man en hel del frågor. En del väldigt naturliga. En del väldigt spontana. En del som gästen verkar ha funderat grundligt över i några dagar. En del personliga frågor. En del helt och hållet förväntade och en del genuint oväntade. Massor av frågor helt enkelt. Så här kan det låta: Är ån varm? Blåser det alltid såhär mycket? Är det här mjölk? Ska fisken lukta såhär? Gör det ont att kyssas när man har en piercing i läppen? Hur kommer det sig att du är här? Vem har tillverkat porslinet? Vilken är din favoritrestaurang? Talar du isländska? Är det här yoghurt? Ska jag ta av mig skorna? Har du bakat brödet själv? Hur lång tid tar det att köra till Keflavik? Fryser du inte? Har du smakat rökt valkött? Är det inte ensamt här? Man får försöka svara så gott man kan.