Såhär ser en kissnödig kvinna ut. Det tycker jag är fantastiskt underhållande. Heja folk som skapar roliga toalettskyltar (bilden till förra inlägget var från handikapptoaletten på samma ställe)!
Vi är i en stad där parkbänkarna är turkosa. Det är första gången vi ses sen den gången vi sågs som var så länge länge sen nu. Den gången du hade dreadlocks. Det har gått ett par år. Nästan mer. Ditt hår är kortare. Mycket är annorlunda. Situationer har förändrats. Det som var självklart är inte längre givet. Men dina ögon har behållit sina färger. Ögon har en tendens att göra det tror jag. Hur som helst. Nu är vi alltså i en stad med turkosa parkbänkar. Det är fint väder och sådär. Vi väntar på en buss. Jag förlorar mig i tanken. Försöker lägga pussel. Konstaterar gårdagen och försöker sammanfoga den med det som är nu eller kanske ännu hellre med det som kommer vara nu imorgon.
Sen sist vi sågs har du pluggat alldeles för mycket matematik. Du har flyttat mellan länder och världsdelar. Alltid varit minst en flygstol bort. Och sen sist vi sågs har du försökt lära dig andas igen. Hur man andas utan att kvävas. Hur man transporterar syre. Hur man skapar trygghet av inandningsluft. Och sen sist vi sågs har du tvivlat på precis allt. Du har undrat hur man bär sig själv och litar på andra och tvärtom kanske. Och sen sist vi sågs har du målat över allt med vattenfärg gång på gång. Utan att fatta att just vattenlösligheten är själva grejen med sån färg. Utan att förstå att tårar mest är vatten och att en enda tår sköljer bort allt som är färgglatt, glansigt och på ytan välordnat.
Sen sist vi sågs har jag köpt minst tre prickiga klänningar. Jag har ramlat runt och provat allt jag vågat. Skrapat knän, ångrat envishet och somnat på kaklat golv. Och sen sist vi sågs har jag försökt komma på hur man gör för att inte ständigt längta bort. Hur man gör för att inte fastna under en jordnära ullfilt i en alldeles för bred ikeasäng. Hur man bryter spiraler. Och sen sist vi sågs har jag känt hopplöshet. Jag har undrat hur man hittar riktning när allt mest är tomhet. Och sen sist vi sågs har jag skrikit mig hes utan att ens själv lyssna. Och sen sist vi sågs har jag också målat vattenfärg. Lager efter lager. Så jävla mycket vattenfärg.
Joråsåsatt.
Vi åker hur som helst gul lokalbuss nu. Och nånstans där på väg in till centrum säger du att du nog tror att du kanske har kommit på hur det här med andningen fungerar igen. Att du tror att du kanske är glad snart. Och jag gråter. Våldsamt och barnsligt. En gråt som är lättnad. En lättnad efter en oro som jag knappt visste att jag kände. En oro för att du kanske inte skulle orka vilja bli glad. Inte orka vilja komma på hur man gör när man andas.
Nu är vi alltså här. Vi sitter på varsitt blekgrönt säte på en gul lokalbuss i en stad med turkosa parkbänkar i ett land där ingen av oss föddes. Jag har gråtit. De andra passagerarna har sneglat lite. Du har kramat mig. Jag har kramat tillbaks. Vi är här. Vi är äntligen på väg åt rätt håll. Vi ska österut.
Vi går av vid nästa hållplats säger du. Det gör vi.
Söndagens biltur var motsatsen till lördagens idyll. Det blåste intensivt och regnade nästan hela vägen hem. Att vi till på köpet bestämt oss för att göra en liten avstickare till Jökulsárlón för att titta på lite isberg, samt det faktum att jag skulle köra hem S. till Reykjavik gjorde att det blev en minst sagt lång dag bakom ratten för min del. Men det ser jag mest som bra träning inför framtida långkörningar! Det som inte dödar det härdar. Och även om vädret var uselt och körningen krävde nästan all min koncentration, så var detta också på sitt sätt en väldigt fin upplevelse (och nej, jag var inte så här klämkäck och positiv i själva stunden. Det är mest en efterkonstruktion).
Vi anlände till festplats Hof där det skulle firas 75-årsdag. Man kan inbilla sig att människor som för länge sedan passerat det vi brukar kalla pensionsåldern skulle ägna sig åt ganska lugna födelsedagsfiranden. Man skulle kunna tänka sig lite tårta med den närmaste familjen och en skvätt konjak till kaffet. Något i den stilen. Trevligt men inte särskilt vilt liksom. Ack så fel man kan ha. I Hof väntade i runda slängar 80 törstiga islänningar och man förstod mer eller mindre omedelbart att här skulle det bli ett rejält drag. Fest med stort F och många många flaskor vin. Fördrink och mingel klockan 18 och sen var det hela i rullning. Vi serverade fisk och skaldjur till förrätt (bland annat världens godaste lax med någonslags senapsgrej on top), ankbröst till huvudrätt och fransk chokladkaka till efterrätt (god så in i bomben). Vi sprang, vi log, vi diskade, vi sprang, vi korkade upp flaskor, vi log, vi diskade och sen öppnade vi några fler flaskor. Det kändes som någonslags långdistanslopp. Nästan omöjligt att se slutet. Alltid ett backkrön till. Alltid 10 glas till att diska. Och när man väl hade diskat alla glas så kom det en medelålders skäggig man och bad snällt om ett ölglas. Och sen kom en till skäggig man och bad om ett vinglas. Sådär höll det på tills klockan var 03.30. På det hela taget var det otroligt roligt!
I lördags upplevde jag en av de vackraste bilturerna i mitt 23,5-åriga liv. Jag och S. körde mellan Hveragerdi och Hof (mer korrekt skulle vara att säga att jag tog hand om själva körandet medan S. sov, pratade och bytte musik med jämna mellanrum). Det var vitt, blått och soligt hela vägen. Härligt skulle nog vara ordet som beskriver det bäst. Vi var relativt ovetande om det intensiva arbetspasset (15 timmar av servering och diskande), som väntade oss när vi kom fram och framförallt visste vi ingenting om ovädret som vi skulle vara tvungna att köra hem igenom på söndagen. Livet lekte med oss.
Det är en sån där dag när allt bara känns jävligt intetsägande. Tråkigt. Meningslöst. Ensamt. Hopplöst. Livet är grått och tillvaron skaver. Imorgon är det tisdag.
