Jag har konstaterat följande under morgontimmarna: Bland det absolut jobbigaste med att som svensk jobba inom turism (alternativt det jobbigaste med att överhuvudtaget vara svensk och träffa andra människor) är alla dessa danskar som envisas med att prata danska. Det är väl klart att danskar talar danska tänker ni nu. Och ja, det är ju sant. Problemet uppstår när Dansken möter Svensken...
Det verkar som att när en dansk träffar en svensk så är danskens omedelbara tanke/reaktion "
En frände, en landsmand - äntligen! Tjoho, tjohej, nu kan vi snak dansk och slipper den ubehagelige english". Kära grannar, det är inte riktigt så enkelt. Jag är svensk men varken skåning eller västkustbo, jag var vuxen innan jag träffade min första dansk. Jag måste be om ursäkt; jag förstår er inte. Tyvärr. Jag skulle hemsk gärna vilja förstå er, då kunde vi äta wienerbröd och lära varandra nationalsånger. Vi kunde sitta på en jättelång jylländsk sandstrand och sjunga Bröderna Olsen-låter. Sedan kunde ni komma över till Sverige, vi kunde rida dalahästar i Nusnäs och äta pitepalt hemma hos någon norrländsk farmor. Vi skulle ha så djävulskt trevligt, det inser ju vem som helst.
I nuläget händer sorgligt nog aldrig detta, eftersom vi inte lyckas kommunicera alls vid vårat första möte. Vi börjar på engelska (det går hur bra som helst - jag känner att vi kommer bli typ bästa vänner) och sedan, i samma sekund som jag av misstag råkar avslöja att jag är svensk, börjar ni prata danska. I den sekunden har ni tappat mig. Jag fortsätter visserligen att le och nicka - jag är ju trots allt svensk och artig på ett rent korkat sätt! Jag fortsätter tycka att ni verkar något fantastiskt trevliga, men jag vet ju inte längre vad ni säger. Och där och då liksom glider den potentiellt tokbra grannrelationen oss ur händerna.
Mitt förslag (från Karolina till Alla danskar) är att vi behåller engelskan en stund i våran relation. Vi lär känna varandra, vi äter wienerbröd, vi nynnar
Fly on the Wings of Love - sedan lär vi oss sakta sakta att förstå varandras modersmål och till slut sitter vi på den där stranden och bara njuter av varandras grötiga språkmelodi. Vi kommer bli så lyckliga.
Mat är som alla vet en stor källa till glädje. Jordnötssmör ger mig dessutom inspiration. Jag undrar när det hände? Jag brukade vara principiellt superskeptisk och typ skrika rakt ut (seriöst alltså...) när någon föreslog att man kunde ha onyttiga saker på smörgåsen (tänk Nutella, tänk sylt, tänk jordnötssmör med bitar). Någon/några måste successivt ha lurat mig in i den energitäta påläggshimmelen/helvetet. Nu ingår alltså flottig jordnötspålägg till och med i min målbild inför vårens cykelsemester. Jag visualiserar havreknäcke med ett rejält lager Skippy och sedan känns det hur lätt som helst att ge sig ut i duggregnet för att uppdatera konditionen. Nästan.
