Att vara avundsjuk på folk från typ södra Frankrike.

Det finns en alldeles särskild sorts samhörighet franska människor emellan. När de möts på en oväntad plats (säg exempelvis i Hveragerdi, Ísland) och efter en hastig blick på varandra inser att de båda är fransyskor/fransoser så liksom uppstår ögonblicklig magi. Det är fint att observera hur människor under loppet av ett par minuter går från att vara totala främlingar till att samtala som om de varit vänner i en mindre evighet. Jag önskar mig lite av deras självklara sociala viljan/förmåga/säkerhet. Jag är lite avundsjuk på folk från Frankrike ibland.

Att vara sårbar.

Bra. Sevärt. Intressant. Fint. Roligt. Och så vidare. Se!

Att längta efter SJ och Örebro ta mig tusan.

25 dagar är för mycket brukar Annika Norlin sjunga (såhär va: Hello Saferide – 25 days) och jag är benägen att hålla med. Det känns som att tiden kommer emot mig avsevärt långsammare än vanligt. Jag vill heja på den lite, peppa, ropa nåt klämkäckt så att den ökar på takten en aning. Jag orkar inte vara en tjugotreåring på Island längre. Mentalt känner jag mig nämligen som en typisk 24-åring med gigantisk ryggsäck. I mitt huvud åker jag tåg utan platsreservation mellan Arlanda och Närke. Vi rullar in till resecentrum i Örebro och jag förbannar tåget som är så snålt byggt att man inte kan röra sig med (gigantisk) ryggsäck på axlarna. I mitt huvud är det slutet av mars, vår i luften och mammor och pappor på perrongen!

p.s. Island är grymt ju. Men 7 månader liksom. Kom igen. Man måste få ha rejäl, bitter hemlängtan. Längtan som skaver. Längtan som liksom kryper runt i kroppen. Längtan som gör en sur och vresig. Längtan som håller en vaken om kvällarna.

Att behöva rosiga kinder.

Det allra bästa med det där spelet att man kan illustrera mitt arbete så himla bra med korten. Tvätta. Laga. Bära. Handla. Städa. Tvätta lite till. Handla igen. Städa mer. Och så vidare. Men framförallt: Le och var glad. Le och var glad. Le och var glad. Om jag bara hade de där rosiga kinderna också.

Att hitta gulliga saker.

En annan trevlig sak som jag hittat under vintern är ett typ Löjliga familjen-spel, d.v.s. ett sånt där kortspel som går ut på att man ska samla kvartetter! Men ärligt talat, värsta propagandan ju, ingen blir väl sådär rosig och lycklig av regn? Hur som helst (och viktigare): notera de gula gummistövlarna! Så jäkla trendigt.

Att hitta en bra grej.

Förra veckan hittade jag en kvarglömd karta över Tjeckien. Det är jag fortfarande glad över! Ska ju som av en händelse dit.

Att låtsas.

Snöflingor stora som femtioöringar trillar ner från himmelen idag. Men jag tänker fortsätta gå runt och inbilla mig att det är vår. Finns inget att förlora. Idag börjar förövrigt den officiella Sverige-nedräkningen. 31 dagar!