Att föredra Staffan men tycka att Cornelis ändå är Cornelis.

"Jag är lika varm som Saturnus minst och stark som en järnmagnet"
Staffan Hellstrand – Till Linnéa - Via Leonard Cohen & Cornelis Vreeswijk – Till Linnea via Leonard Cohen

Att vara utan titel men full av liv.

God Help The Girl – God Help The Girl & Belle & Sebastian – Little Lou, Ugly Jack, Prophet John (feat. Norah Jones) = :)

Att ha haft det så himla bra.

E. räddade mig från slutspurts-tristessen. Det tackar jag ödmjukast för.

Att leta livsuppgifter och avfärda förslag.

Inom loppet av en frukost har jag fått påpekat för mig i runda slängar fyra gånger att jag borde/kommer/ska/måste hitta en islänning att gifta mig med. Det är en oerhört charmant isländsk kvinna i 60-årsåldern som tycker att det är hennes uppgift att göra klart det här för mig. Min livsuppgift är alltså att slå mig ihop med en rödlätt, skäggig ung man från säg Kirkjubæjarklaustur (uttal = [ˈcʰɪrcjʏˌpaɪjarˌkʰlœɪstʏr] ). Det känns lite smått obehagligt. Jag funderar på om hon säger detta till alla utländska kvinnor hon träffar eller om hon bara fått för sig att mina gener är särskilt åtråvärda på något vis. Hur som helst så kommer jag att göra damen besviken på den här punkten genom att försöka undvika Kirkjubæjarklaustur i minst några år framöver och leta reda på någon annan form av livsuppgift. Vilken som helst.

p.s. Det här är inte en nedlåtande text om isländska män. Även om det kanske kan låta som att det finns en sådan antydan. Isländska män är väldigt dekorativa, sådär liksom genuina och sen har de oftare än andra en egen bondgård. Det har jag vetat både länge och väl (sen jag var 16 om vi ska vara exakta).

Att utsätta sig för kyla.

Ponera att jag gick barfota i snö för att ta den här bilden.

Att vara not so strong and independent.

Två veckor nu. Sedan ska jag och min mamma sitta på en veranda på en gata där jag bott i många herrans år och lyssna på sånt som typ Stefan Sundström sjunger. Min pappa ska ta med mig på motorcykelutflykt (det har jag bestämt mer eller mindre utan hans inblandning) och kanske bjuda mig på en fika. Det blir bra.

Notering: Jag är alldeles strax 24 år och jag saknar mina föräldrar mer än jag någonsin har gjort. Mer än när jag som åttaåring åkte på skolresa till Gröna Lund. Mer än när jag som 11-åring var i Skara på deras berömda sommarland och egentligen inte ville åka en enda vattenrutschbana men åkte nästan alla ändå. Och framförallt mer än när jag som sextonåring envisades med att åka runt och spela handboll överallt och ingenstans. Jag trodde att jag var vuxen och självständig och sånt nu ju! Typiskt misslyckad frigörelseprocess när man analyserar det här (mamma: jag skojar). Men det gör inget, för jag är glad, förväntansfull och en massa annat sånt trevligt!

Att nyansera avundsjukan.

Fast alltså, om man är fransos så verkar man vara tvungen att röka såna där små små cigaretter. Vad de nu kallas. Det verkar ändå vara en klart negativ del i att vara fransk ju. Man måste fimpa dem på konstiga ställen och sen luktar allt man tar i äckelrökigt. Andra gånger är jag med andra ord inte lika avundsjuk på fransmännen.