Att sluta tycka synd om sig själv.

Jag har ägnat några dagar åt att tycka synd om mig själv. Men idag har jag på allvar insett att jag ju faktiskt inte ska vara ensam över jul. Tanken på att man inom tre veckor ska få träffa både familj och nära kära vänner gör även en halvt om halvt uttråkad eremit glad och förväntansfull. Något annat som gör mig lite sådär smyglycklig (på ett enormt fjantigt sätt) är mina julkort med knäppa tomtar på. De är de små lyckoämnena ni vet.

Att fundera.

Idag går jag runt och tänker att man varje dag borde göra något för att typ "investera i framtiden". Med andra ord ägna tid åt något som utvecklar en. Sen funderar jag över om att se avsnitt efter avsnitt av julkalendern (alternativt Leilas jul) kan räknas till den kategorin.

Att lyssna på Cat Stevens.

Efter att ha ägnat mig åt kombinationen Cat Stevens – Can't Keep It In och bilkörning upprepade gånger de senaste veckorna kan jag konstatera att det är en klockren roap trip-låt. Man kan liksom inte låta bli att le stort när man brummar fram på vägarna! Speciellt när vintersolen bländar en och man har en termos med varmchoklad i ryggsäcken.

Att vara eller inte vara vettig.

Varenda vettig människa tänker nu: Inte en till jävla bild på hennes fötter.

Jag tänker: Men varför inte? Jag har ju ändå gula gummistövlar.

Att halka runt på kullersten.

Jag tror det är februari, men kan inte svära på det.
Livet är lite luddigt i kanterna för tillfället.

Vi är nånstans i vimlet.
I en mellansvensk stad med massor av kaktusar.
Vi rör oss i ett stadsnät som jag inte behärskar.
Jag tar rygg på er. Orkar inte virra själv.
Vill inte fråga efter vägen.

Jag åkte hit för att spräcka min egen bubbla.
Sova på madrass istället för i ikea-säng.
Skaka om glaskupan.
Se om snön faller åt samma håll här.

Vi är på konsert.
Sofia sjunger om hjärtan där dagen gryr.
Och om kråkor.
Allt kunde ha varit bra.
Tryggt. Stämningsfullt. Självklart.
Vintern borde vara nästan slut nu.
Och även om det fortfarande är kallt,
även om jag fortfarande klär mig i mina tätaste halsdukar,
även om jag fortfarande gråter is varje kväll
- så sitter ni bredvid.

Det borde räcka ju.
Eran närvaro borde ge mig ro.
Istället har jag bomull i halsen. Vatten i ögonvrån.
Istället vill jag resa mig upp, välta ett par stolar,
skrika från magen att det är nog nu.
Skrika att jag klarar fan inte mer.

Skrika från hjärtat att det är dax.
Dax att släppa sargen.
Komma in i den förbannade matchen.
Sluta hålla krampaktigt i min egen jävla oförmåga.

Vi äter hamburgare, men aldrig efterrätt.
Bartendern har skägg.
Han är snygg, men det är det bara jag som fattar.
Vi halkar runt på kullersten. Vi skrattar.

Morgonen efter vänder jag hemåt.
På stans största bokhandel köper jag en anteckningsbok.
Linjerat papper i röda pärmar.
I butiken bredvid en turkos t-shirt.
Jag sätter mig på tåget som ska korsa landet,
öppnar min nyblivna dagbok och skriver med små bestämda bokstäver:
Det är nog NU.

Att fotografera lite strand.

Jag fick syn på solnedgången och tog ett snabbt beslut: mot stranden! Satte mig i bilen, körde iväg, upptäckte att tanken snart var tom (den där lampan i form av en bensinpump lyste lite sådär obehagligt guloranget) men tänkte - som den dumma fan jag är - NU KÖR VI (Jag rullade ju liksom redan, är ju så otroligt (otroligt) ansträngande att stanna vid någon av de tio bensinstationer som ligger precis i närområdet). Detta beslut ledde till att jag under hela min solnedgångsjakt var sjukligt nervös över att bli stående längs en sliten asfaltsväg mellan Selfoss och havet. Väl framme vid stranden (solen hade gjort sitt för dagen), fotograferade jag lite och frös sedan som en tokig om fötterna, eftersom gummistövlar inte är ett klockrent vinterplagg. Frusen och utan att ha lyckats fånga solen på bild börjar jag köra hemåt igen. Nervositeten för bensintorka stiger nu i en fruktansvärd takt. Med all säkerhet 10 gånger snabbare än bensinnivån faktiskt sjunker. När jag till slut svänger in på bensinmacken är jag ett mindre nervvrak. Ett nervvrak som kan andas ut. I alla fall den här gången.

Jag vet inte vad poängen med den här historien är. Vet inte ens om jag skulle kalla den en historia. Men det jag försöker lära mig av dagens och tidigare liknande erfarenheter är att alltid tanka innan bensinpumpen har börjat lysa sitt retsamma sken. Misstänker dock att jag inte kommer lyckas dra ordentlig lärdom förens jag står på en ödslig grusväg, någonstans i säg Ukraina med en tank som bokstavligt talat ekar tomt och en bil som vägrar röra sig en halvmeter till. Då kommer jag vara bittrare än någonsin, men sedan kommer jag äntligen förstå: Bilar är inte som människor, de går varken på luft eller vilja!

Hur som helst. Det blev en del fina bilder.

Att känna sig omhändertagen.

Ibland har jag med all säkerhet några av jordens trevligaste människor som gäster. De ler, verkar konstant nöjda mellan incheckning och utcheckning, grisar inte ner i onödan, dukar av frukostbordet efter sig själva och säger tack/takk fryrir/merci otaliga gånger. Dagens amerikanska turister städade mer eller mindre sitt eget rum. Efter att de tömt sopkorgar och bäddat ur sängarna återstod i princip bäddning och dammsugning till mig. En enkel och snabb match med andra ord. Innan de åkte skrev de dessutom, som pricken över i:et, ett långt och snällt meddelande i våran gästbok. Jag känner mig omhändertagen och lite rörd (samt laddad till tänderna inför nästa omgång överförfriskat företagsfolk). Idag är en grym dag i servicebranschen!