Att halka runt på kullersten.

Jag tror det är februari, men kan inte svära på det.
Livet är lite luddigt i kanterna för tillfället.

Vi är nånstans i vimlet.
I en mellansvensk stad med massor av kaktusar.
Vi rör oss i ett stadsnät som jag inte behärskar.
Jag tar rygg på er. Orkar inte virra själv.
Vill inte fråga efter vägen.

Jag åkte hit för att spräcka min egen bubbla.
Sova på madrass istället för i ikea-säng.
Skaka om glaskupan.
Se om snön faller åt samma håll här.

Vi är på konsert.
Sofia sjunger om hjärtan där dagen gryr.
Och om kråkor.
Allt kunde ha varit bra.
Tryggt. Stämningsfullt. Självklart.
Vintern borde vara nästan slut nu.
Och även om det fortfarande är kallt,
även om jag fortfarande klär mig i mina tätaste halsdukar,
även om jag fortfarande gråter is varje kväll
- så sitter ni bredvid.

Det borde räcka ju.
Eran närvaro borde ge mig ro.
Istället har jag bomull i halsen. Vatten i ögonvrån.
Istället vill jag resa mig upp, välta ett par stolar,
skrika från magen att det är nog nu.
Skrika att jag klarar fan inte mer.

Skrika från hjärtat att det är dax.
Dax att släppa sargen.
Komma in i den förbannade matchen.
Sluta hålla krampaktigt i min egen jävla oförmåga.

Vi äter hamburgare, men aldrig efterrätt.
Bartendern har skägg.
Han är snygg, men det är det bara jag som fattar.
Vi halkar runt på kullersten. Vi skrattar.

Morgonen efter vänder jag hemåt.
På stans största bokhandel köper jag en anteckningsbok.
Linjerat papper i röda pärmar.
I butiken bredvid en turkos t-shirt.
Jag sätter mig på tåget som ska korsa landet,
öppnar min nyblivna dagbok och skriver med små bestämda bokstäver:
Det är nog NU.

Att fotografera lite strand.

Jag fick syn på solnedgången och tog ett snabbt beslut: mot stranden! Satte mig i bilen, körde iväg, upptäckte att tanken snart var tom (den där lampan i form av en bensinpump lyste lite sådär obehagligt guloranget) men tänkte - som den dumma fan jag är - NU KÖR VI (Jag rullade ju liksom redan, är ju så otroligt (otroligt) ansträngande att stanna vid någon av de tio bensinstationer som ligger precis i närområdet). Detta beslut ledde till att jag under hela min solnedgångsjakt var sjukligt nervös över att bli stående längs en sliten asfaltsväg mellan Selfoss och havet. Väl framme vid stranden (solen hade gjort sitt för dagen), fotograferade jag lite och frös sedan som en tokig om fötterna, eftersom gummistövlar inte är ett klockrent vinterplagg. Frusen och utan att ha lyckats fånga solen på bild börjar jag köra hemåt igen. Nervositeten för bensintorka stiger nu i en fruktansvärd takt. Med all säkerhet 10 gånger snabbare än bensinnivån faktiskt sjunker. När jag till slut svänger in på bensinmacken är jag ett mindre nervvrak. Ett nervvrak som kan andas ut. I alla fall den här gången.

Jag vet inte vad poängen med den här historien är. Vet inte ens om jag skulle kalla den en historia. Men det jag försöker lära mig av dagens och tidigare liknande erfarenheter är att alltid tanka innan bensinpumpen har börjat lysa sitt retsamma sken. Misstänker dock att jag inte kommer lyckas dra ordentlig lärdom förens jag står på en ödslig grusväg, någonstans i säg Ukraina med en tank som bokstavligt talat ekar tomt och en bil som vägrar röra sig en halvmeter till. Då kommer jag vara bittrare än någonsin, men sedan kommer jag äntligen förstå: Bilar är inte som människor, de går varken på luft eller vilja!

Hur som helst. Det blev en del fina bilder.

Att känna sig omhändertagen.

Ibland har jag med all säkerhet några av jordens trevligaste människor som gäster. De ler, verkar konstant nöjda mellan incheckning och utcheckning, grisar inte ner i onödan, dukar av frukostbordet efter sig själva och säger tack/takk fryrir/merci otaliga gånger. Dagens amerikanska turister städade mer eller mindre sitt eget rum. Efter att de tömt sopkorgar och bäddat ur sängarna återstod i princip bäddning och dammsugning till mig. En enkel och snabb match med andra ord. Innan de åkte skrev de dessutom, som pricken över i:et, ett långt och snällt meddelande i våran gästbok. Jag känner mig omhändertagen och lite rörd (samt laddad till tänderna inför nästa omgång överförfriskat företagsfolk). Idag är en grym dag i servicebranschen!

Att behöva läsa den här boken.

"The Buddhists say there are 149 ways to God. I'm not looking for God, only for myself, and that is far more complicated. God has had a great deal written about Him; nothing has been written about me. God is bigger, like my mother, easier to find, even in the dark. I could be anywhere, and since I can't describe myself I can't ask for help" (ur Sexing the Cherry, Jeanette Winterson)

Jag bara måste läsa den här boken.

Att ha bakfulla gäster.

Mina gäster är så bakfulla att de inte orkar äta frukost. Med tanke på hur glada de lät igår tvivlar jag ärligt talat på om de ens orkar resa sig ur sängen innan lunch. Lite synd på den trevliga frukosten jag ordnat till dem. Men de får skylla sig själva. Jag tar en smörgås till och laddar inför att städa upp efter deras gårdag. Jag älskar mitt arbete.

Att bli arg.

Folk som tar sig rätten att fnysa åt andra gör mig så jävla förbannad. Faktiskt.

At ha tänkt på en sak mycket idag.

Idén om allmängiltiga sanningar är mest ett påhitt. Det finns bara och endast perspektiv. Ganska ofta är det både bekvämt och trevligt att leva som om ens eget perspektiv var sanning. Men det gör inte sanningen mindre osann.

Det har jag tänkt på idag, efter att ha bytt några ord med en lite väl självsäker konstkritiker.